När Mattias Olofsson fick ärva sitt hus i en by mellan Umeå och Skellefteå kom han till en plats i förfall, där folk hade flyttat iväg och skolan stängts. Han började knacka på dörrar och lära känna sina grannar, och i bildsviten "Anywhere but nowhere" reflekterar han kring vad det är att bygga en gemenskap och tillsammans ta hand om en plats.
– Bilderna är en dokumentation där människorna presenterar sig och husen de bor i. Och över tid har en annan gemenskap börjat byggas i byn, med en annan stolthet, säger Anders Jansson, museiintendent vid Bildmuseet i Umeå.
Han pekar på att områden som tidigare ansågs befinna sig i periferin nu är ledande i viktiga samhällsförvandlingar, något som också konstnärer förhåller sig till.
– Många av världens blickar är riktade mot norra Sverige i den gröna omställningen och allt som händer med stålverk och batterifabriker. Känslan som har funnits häruppe – det är inget att hymla med – är att det inte är här satsningar har gjorts eller jobb har skapats. Men nu gör det det, säger han.
Speglar varandra
Funderingar kring identitet, tillhörighet och platsens betydelse går som en röd tråd genom utställningen "Ner till norr". Ett trettiotal konstnärer från det norra halvklotet presenteras – från Danmark, Finland, Färöarna, Grönland, Island, Kanada, Norge, Sverige och USA samt från Sápmi och andra ursprungsnationer i Arktis.
Initiativet började när kuratorer från tre olika museer i Umeå, Portland och på Island började samtala om erfarenheter av att befinna sig långt ifrån konstmetropolerna.
– Konstnärerna berättar inte samma historia men berättelserna speglar varandra, det är som olika kapitel i samma bok. Det är fascinerande för dels får man perspektiv på sig själv men man ser också likheter och olikheter över landsgränserna, säger Anders Jansson.
Förutom identitet och tillhörighet handlar många konstverk om kolonialism. Konstnären Megan Musseau, som tillhör urbefolkningen i Kanada, gör till exempel konst av sitt folks situation i Newfoundland, där artefakter från deras kultur förvaras på museer, bakom skyddsglas. Anders Jansson ser en parallell till Anders Sunna och Katarina Pirak Sikku som har gjort nya verk specifikt till utställningen.
– De utforskar också sin släkts historia. Även Julie Hardenberg har en bakgrund med en dansk far och grönländsk mor och tar upp frågan om rätten till sin identitet.
Tydliga klimatförändringar
Den norra världen är ingen outforskad vildmark, framhåller Anders Jansson. Han understryker också att området inte är så orört som vissa vill göra gällande. Tvärtom syns klimatförändringarna kanske tydligast på ställen som Arktis.
– Det är också problematiskt med satsningarna i norr. Hur bevarar vi naturvärden och renskötselområdet i relation till gruvindustrin, det är otroligt svåra och komplexa frågor. Det är intressant att se hur konstnärer närmar sig dem.
Isländska Anna Líndal har sedan 1980-talet varit delaktig i kartläggningar av glaciärer på Island, som hon sedan har gjort koppartryck av. Hennes verk visar en brutal natur som man måste ha respekt för – för att ha en chans att överleva. Finlandssvenske Hans Rosenström har i stället filmat hur en isbit från en glaciär smälter i hans hand.
– Den är hundratals om inte tusentals miljoner år. Men i kontakten med den mänskliga handen är den borta på under en timme.