– Om någon plockar bort ett mynt från den här så ramlar den, säger Jockum Nordström bredvid en av sina nya mobila skulpturer, som tycks trotsa tyngdlagen.

Tunna ståltrådar snurrar runt på tändsticksaskar och små kollagebitar, till tonerna av italiensk trumpetmusik från 1500-talet. Jockum Nordström konstaterar nöjt att humor uppstår i den svajiga konstruktionens möte med musiken, och visar en annan av de nya skulpturerna: där slår ett mynt mot en gammal sakeflaska och en cykelklocka, varpå ett blygsamt "pling" klingar ut i Liljevalchs stora sal.

Tio skulpturer visas i den nya utställningen "Inget papper, inga mynt", som öppnar den 27 januari. Alla är skapade av material som fanns i Nordströms ateljé.

– Jag hade gamla stålgalgar, motorer, ståltråd och tejp, så jag lekte fram det här. Ibland ramlade skulpturerna och då hade jag mynt i en skål, som jag lade på så att de inte skulle rasa. Helt plötsligt tyckte jag att skisserna var fina i sig själva så då blev det verken, förklarar han.

Skissande huvudfåra

Sammanlagt ingår ett sextiotal verk, och Jockum Nordström understryker att de inte har visats i Sverige förut. Hans konst ställs ut världen över men det var hela 18 år sedan han hade en utställning på en stor institution i sin hemstad – då på Moderna Museet.

– Det är ganska lagom tycker jag, säger han anspråkslöst.

En sak visste Jockum Nordström säkert: han ville fokusera på tecknandet nu. Nästan alla verk är också skapade de senaste två, tre åren, vilket betyder att han har legat i.

– Jag har gjort mycket under kort tid. Det blir också så när det är skissartat och lekfullt — eller det är fel ord — det är jätteallvarligt och precist också, men det är en skissande huvudfåra och då blir det mycket. Man nöjer sig inte med att skissa en skulptur, då vill man ha fyra, fem som pratar med varandra.

Teckningarna kommer från tre olika intensiva skaparperioder de senaste åren. Jockum Nordström har tecknat sedan barnsben och det är något han alltid längtar efter. Egentligen är det både mer privat, mer kroppsligt och mer krävande för honom än måleriet och kollagen. Tecknarperioderna kräver en intensiv närvaro i nuet.

– Att teckna är instängt och inne i huvudet, det är som att sitta och öva på en fiol fast allt går åt helvete och låter jättedåligt. Men för mig är teckningarna en förutsättning för att jag ska kunna göra det andra, säger han.

Dras till naturen

Teckningarna innehåller en hel del personliga berättelser som bara han själv ser. Samtidigt finns det en abstrakt sida av hans konst, som har blivit mer framträdande de senaste tio åren. Delvis har det att göra med åldern, tror han. Det går också hand i hand med ett större intresse för naturen. Jockum Nordström visar hur han har plockat små ekskott på Gotland, och inspirerats av smultronblad.

– Jag har alltid älskat naturen. Jag växte upp i Farsta och man gick ut med dagis och tittade på myrstackar. Det var ju då man började leva, utbrister han och fortsätter:

– Jag har alltid fått något slags tröst i naturen, den är fantastisk som den är och alltid extremt vacker, även om du bara tittar på något sånt här, säger han och fingrar på en vissen brudslöja i en vas på konsthallschefen Mårten Castenfors bord.

Jockum Nordström pratar om två vägar: vissa konstnärer dras mer mot relationer och politik medan han tvärtom söker sig till naturen och ensamheten. Utan att värdera vad som är bäst säger han att när alla ska göra politisk konst blir det "ofta fruktansvärt mycket skitkonst".

TT: Nan Goldin sade nyligen att det enda hon fotograferade numera är himlen.

— Det är samma grej. Och jag har blivit så besatt, nu har jag en hund och har gått ut så mycket på nätterna och tittat på stjärnorna så jag har lärt mig mycket om dem. Jag får jättemycket tröst i att vi människor är små och dumma i huvudet och finns någonstans som ingen annan har koll på.

Firar det oansenliga

Liksom i det monument Jockum Nordström nyligen gjorde, "Triumfbåge för halta", firar han i den här utställningen det oansenliga. Det har han egentligen alltid gjort.

– Teckning är bara papper och en blyertspenna. Det är jätteenkelt. Det finns en poesi i det enkla och mycket att utforska där som folk inte alltid gör, säger han.

Humorn kan han inte heller vara utan.

– För mig har humor med ett intellektuellt tänkande att göra. När det börjar saknas humor då blir jag rädd.