En hel värld hade återhämtat sig från krig och spanska sjukan och längtade efter att träffa folk, festa och leva livet. Det är svårt att tänka sig den känslan – eller, det var vad kuratorn Cilla Robach först planerade att skriva om utställningen "Swedish Grace" på Nationalmuseum. Sedan gjorde coronapandemin sitt intåg och plötsligt framstod längtan efter det glada 20-talet som oväntat aktuell.
Fröet till utställningen såddes eftersom Nationalmuseum har jobbat aktivt med att göra förvärv från 1920-talet under 20 års tid, berättar Cilla Robach.
– Det är en period som har varit lite negligerad i svensk formhistoria eftersom uppfattningen är att den hade mycket lyxiga föremål med påkostade tekniker och material, inte vackrare vardagsföremål och modernism som blev det vi alla lever med, säger Cilla Robach.
Traditionalisterna ville utveckla nya uttryck ur historiens formspråk medan modernisterna ville bryta med historien – och de sistnämnda gick segrande ur striden.
Sverige som designland
Men det var också på 20-talet som Sverige slog igenom som designland – genom att 1925 ta andrapriset i Parisutställningen, efter Frankrike. Swedish Grace-stilen tog världen med storm, bland annat den gigantiska "Parispokalen" av Simon Gate för Orrefors, som nu kan beskådas på Nationalmuseum.
– Utställningen var en jättesatsning från svenska företag och hantverkarföreningar. Här grundläggs tanken att Sverige är duktigt på design, säger Cilla Robach.
Begreppet Swedish Grace myntades av den brittiske arkitekturkritikern Philip Morton Shand. Efter Stockholmsutställningen 1930 konstaterade han att svenskarna hade lämnat den nationella graciösa elegansen från 1920-talet. Internationellt kallas perioden art déco, men i Sverige skiljde man mer på form med stram elegans och ytmässig dekor, till skillnad från rådande jugendideal. Det fanns också en omsorg om detaljerna, menar Cilla Robach och ser en parallell till vår tid.
– Swedish Grace-designen är föremål som är väl formgivna och visuellt, tekniskt och materialmässigt genomtänkta. Det ligger också i vår tid med hållbar utveckling. Saker måste ha en längre livstid, och jag känner den attityden bland formgivare i dag.
Traditionalister och modernister
På 20-talet symboliserade design och konsthantverk modernitet: genom valet av kaffekopp visade svenskarna att de följde med sin tid. Tanken med "vackrare vardagsvaror" som etablerades 1919 var att man inte skulle behöva så mycket porslin.
– Det räcker med en väl formgiven massproducerad servis som du kan äta både din tisdagsgröt och hummersoppa på, säger Cilla Robach.
Materialen man använde var bland annat tenn och exklusiva träslag från hela världen. Medan modernisterna drogs till det internationella pratade traditionalisterna om nationell särart och att bevara det svenska. Men samtidigt betraktades världen som en skattkista där det var fritt fram att låna vilt från andra kulturer, som Kina, Peru och Egypten – där Tutankhamons grav just upptäckts.
– Det är också något man har kritiserat den tiden för, att den är eklektisk och inte har en egen hållning. Men det har den, säger Cilla Robach, och hoppas att stilinriktningen ska bli tydlig för Nationalmuseums besökare.
I konsten syns samma dragkamp mellan modernister och traditionalister. Utställningen visar både GAN:s – Gösta Adrian-Nilsson – kubistiska och futuristiska målningar och Hilding Linnqvists enorma tavla från ett lantligt liv i franska Chinon.
– Många svenska konstnärer reste till Paris, italienska landsbygden och Nordafrika och avbildade den flyende tiden, säger Cilla Robach.
Kvinnorna på frammarsch
Det nya moderna samhället bröt slutligen igenom på bred front, vilket också gjorde avtryck på modet. Plötsligt kunde kvinnor rösta, ta arbeten och roa sig själva. Klänningarna fick raka silhuetter och blev lättare att röra sig i.
I ett rum fyllt av det glada 20-talets festrekvisita visar Cilla Robach ett cigarettetui för kvinnor.
– Nu kunde de skaffa sig njutning utan att en man var involverad, det var extremt provocerande. Det var "jag dricker cocktails när jag vill och behöver inte ha ett förkläde längre". Det är kanske det vi har svårare att förstå idag, den känslan av frigörelse.