Premiärvisningen på Djurgården i Stockholm sker i ösregn och nära blommande syrener. Den lilafärgade skulpturen går ton i ton, men färgvalet är inte gjort med tanke på blommorna.

– Lila är min favoritfärg. Men det är också en subtil färg, den skriker inte. Det här är ett verk som ska stå här länge, prästerna gillar lila, det råkar också vara en kunglig färg, men egentligen handlar det bara om vad jag känner, om vad som kan fungera under lång tid utan att bli omodernt. Det är en evig färg, säger den brittisk-nigerianske konstnären.

Yinka Shonibare, sedan två år CBE – Commander of the most excellent order of the British Empire – tycks uppriktigt glad över att vara tillbaka i Stockholm, där hans konst under sommaren och hösten visas och diskuteras i samarbete med så många som 13 olika institutioner.

Två meter hög

På grund av en sällsynt sjukdom i ungdomen är han delvis förlamad. Det trista vädret hindrar honom dock inte från att ta sig i taxi och permobil för att ställa upp på fotografering.

På Djurgården, nära Rosendals trädgård, står nu den två meter höga skulpturen som är årets nyhet i Prinsessan Estelles skulpturpark. På sätt och vis tog den sin början redan när han var i Stockholm som Iaspis-stipendiat 2004. Den sex månader långa vistelsen för den redan då väletablerade konstnären resulterade i starka konstnärliga avtryck i Sverige men också i flera "livsavgörande förändringar" och ett slags konstnärlig explosion.

Den gången åkte han till Stockholm utan någon av sina medarbetare i London. Utfrågad av Sara Sandström Nilsson från prinsessan Estelles skulpturpark, berättar Shonibare om hur han under Stockholmsvistelsen gjorde sin första film – om mordet på Gustav III (visas i sommar på Liljevalchs konsthall tillsammans med ytterligare två av hans filmer) – men också om sin upptäckt av museet "bakom Moderna Museet".

– Vasamuseet! Jag var så fascinerad över att det i Sverige fanns ett sådant monument över misslyckandet! Jag tyckte det var så fantastiskt, det är också ganska brittiskt att hylla misslyckandet, så jag hade ett slags förståelse för det.

Oavsett konstnärligt uttryck och disciplin är de afrikanska tygerna Yinka Shonibares signatur eller arbetsmaterial, så även i seglen på det Vasaskepp i glasflaska som han gjorde åt Moderna Museet. Själv beskriver han de färgstarka tygerna som sin "röst". Hans efterforskningar visade att tygerna ursprungligen trycktes av holländare som i sin tur var inspirerade av indonesisk batik.

Bra metafor

Den brittiska kolonialmakten tog dem till Västafrika där de blev synonyma med afrikansk identitet.

– Jag tycker de är en bra metafor för det moderna livet, vi är förbundna med så många saker. På sätt och vis är tyget min röst, jag använder det för att uttrycka många idéer men när människor ser tygerna vet de att det är min röst. De är ett slags stenografi för att tala om många andra saker.

När han gjorde Vasaskeppet i flaskan 2004 började han också intressera sig för segel och vind.

– Men det handlade också om migration och människors rörelser i världen, det fick mig att fundera över vad skulpturer betyder, vad ryms i skulpturens tradition och vad måste man som konstnär säga i den här traditionen, kan jag lägga till något nytt?

Shonibare bestämde sig för att göra just vinden till ett tema och i en glänta på Djurgården dansar hans senaste vindskulptur nu fram – den första som han gjort i brons i stället för glasfiber. Trots det tunga materialet uttrycker den en stor lätthet och mycket mer rörelse än de tidigare.

– De former som ni ser är mitt försök att skulptera det osynliga.