Att film är bäst på bio är en sliten men sann klyscha. Likväl tvingas filmindustrin ideligen krysta fram nya påhitt för att locka ut besökarna ur stugvärmen. Sedan den senaste 3D-vågen ebbat ut letar biograferna nu vidare efter idéer i det förflutna. Deras senaste koncept är nästan lika gammalt som tiden själv: att äta mat samtidigt som man ser på film.

Jag förknippar främst detta fenomen med stressiga filmfestivalscheman med få matpauser. En torftig wrap måste stressätas under en högljudd actionsekvens, så att prasslandet inte stör medbesökarna. Somliga har mindre respekt för filmupplevelsen. Jag minns den kostymklädde mannen som, med medhavd nötknäppare, bestämt skulle avnjuta en påse valnötter under en stumfilmsvisning med livemusik. Eller damen i päls som tyckte att makrill i tomatsås var passande biomat, ofrivillig lukt-o-vision för oss andra.

Nämnda skuggaktiviteter visar sig efter lite research ha varit rena lagbrott; på de flesta biografer är det tydligen otillåtet att medföra egen mat, dryck eller ens godis. Men nu ger Filmstaden med sitt "Hot Food-concept" legitimitet åt prassel och ketchupstank. Att slafsa i sig en tv-middag har alltid betraktats som sorgligt solitärbeteende, men omsätts nu till glamourös gruppaktivitet.

Galabiografen Rigoletto i Stockholm låter varannan bänkrad stå tom, så att kypare under pågående föreställning kan servera charkbrickor och cava (ja, man får dricka alkohol i salongen) som beställs in via mobiltelefoner. Den som har uppsökt biomörkret för att bättre fokusera på filmen, kommer i stället finna sig i ett inferno av blinkande displayer och springande uppassare.

Kanske väntar i framtiden en fullskalig återgång till cigarettflickor och popcornpojkar som proklamerar glada reklambudskap. Kombinerat med nya ljudsystem möjliggörs en kakafoni som anfaller besökaren från samtliga håll. Och plötsligt liknar bioupplevelsen den hemmiljö som vi har undflytt.

Jag vill i stället slå ett slag för ett mer asketiskt koncept: en miljö som förkastar telefoner, snaskande och salongsberusat småprat. En enande folkkyrka för cinefil meditation, ostörd av distraktioner och tidsförvrängande rusdrycksintag. Detta statliga rum finns redan i storstadsregionerna, och heter Cinemateket, men även resten av landet behöver sluta upp mot det splittrande skvalet. Biorummets unika förmåga är att föra oss närmare filmens kärna, inte att fjärma oss från den.