Jag lämnar min sömndruckna status i loppet av noll sekunder och får en smärre chock.
"Vad gula mina tänder har blivit!"
Nästa tanke: Var kommer detta extrema vita ideal ifrån? Har jag blivit ett oåterkalleligt byte för kommersialismens och fåfängans elaka tryne?
Är det bara jag eller delar jag detta med andra? Jag har börjat lägga märke till vilka som har blekt sina tänder och vilka som inte har gjort det. Och ser inte vissa tänder uppenbart onaturligt blekta ut?
Det har i alla tider funnits en stark statusmarkör kring hur bra tänder man har. Har man pengar då har man råd att ha ett bländande, perfekt vitt leende där tänderna står i givakt. I gamla tider porträtterade man aldrig människor med tänder. Deras tänder var i princip obefintliga eller illa ansatta. Munnarna var stängda. Sockret gjorde sitt för att förstöra flera generationer, innan fluoret gjorde entré. Idag är det nästan krav på att kunna visa upp sitt vita gebits vid fotografering. Tänderna ska inte bara vara raka efter år av tandställning utan också kristallvita. Nyanser av gult har blivit en klassfråga.
Var går gränsen mellan acceptabelt naturliga gula tänder och tänder som "måste" åtgärdas? Det är tydligt att den flyttas i takt med att propagandan når oss från alla möjliga håll. Vägra bleka dina tänder-kampanjen lyser med sin frånvaro. Idag kan du utan problem beställa hem olika tandblekningskit för hemmabruk, utan någon som helst reglering eller information om det är farligt eller inte. Vårdguiden skriver att ingen vet vilka konsekvenserna kan bli av långvarig blekning. Det rekommenderas inte för gravida och ammande.
Jag föreställer mig nu en värld där den gula nyansen på tänderna kommer avgöra om du får jobb eller inte, vilken skola du får gå på och om du blir insläppt i ett land. En droppe gult och du mister alla dina möjligheter.
Det finns så många idéer om vad som är fint och fult och med hierarkier för vad som gäller. Rakt hår, krulligt hår, blont hår, svart hår, brun hud, vit hud. Vissa saker kan man förändra med väldigt starka och frätande medel, men till vilket pris och är det ens rimligt att vi ska göra sådana ingrepp? För en trend? Ett socialt konstruerat beteende?
Vårdguiden igen: Det är helt naturligt att ha olika färg på tänderna. De mörknar ofta med åren. Det kan ha med gener och ärftlighet att göra och ibland kan tänderna förändras av starka färgämnen från tobak, mat och dryck.
Trots denna kunskap står jag där med det sociala trycket och betraktar min spegelbild: Är det nu det är dags att bleka mina tänder?
Vid en snabb googlesökning finns det massor av självutnämnda huskurer att ta till. Den ena mer obskyr än den andre. Vad sägs om att använda bakpulver eller insidan av ett bananskal? Det är inte att rekommendera.
Jag tycker att man ska kunna få bleka sina tänder utan skam. Jag oroar mig mest för var gränsen går när det slår över och blir ett kriterium för att känna sig inkluderad i olika sammanhang.
Mitt upprop:
Döm mig inte utifrån den gula nyansen på mina tänder.