I eftermiddags märkte jag hur vattnet knappt rann undan i handfatet i badrummet. Konstigt, det var ju ganska nyligen jag gjorde en ordentlig rensning. Visserligen är hela familjen hemma nu när skolor och universitet är stängda, men jag förstod ändå inte varför det hade proppat igen så snart. Nåja, det är ju bara att hugga i och efter en ganska illaluktande och slabbig procedur kom jag på det: det är klart att det blir stopp i handfatet! Så mycket som vi tvättar händerna nuförtiden. Vi är fem personer, och alla tvättar händerna säkert tio gånger om dagen, det blir åtminstone femtio handtvättar per dag. Inte konstigt att en massa tvålrester guckar ihop sig.

Det är ju en ganska trivial bieffekt av coronakrisen, att det blir stopp i handfatet. Inte så trevligt men lätt att lösa. Men det får mig att fundera över andra, mer fundamentala bieffekter. Sådant som är svårt att överblicka nu, när människor dör, sjukvården är extremt ansträngd, ekonomin krackelerar. Det är självklart så att politik, myndigheter och media fokuserar på det akuta, det vi kan se. Men jag undrar vad krisen gör med oss på ett djupare plan. Finns det risk för ett slags moraliskt, etiskt och politiskt stopp i avloppet?

Jag tänker på vår kollektiva syn på åldringar och åldrande. Myndigheterna slår fast att majoriteten av dem som avlider i covid-19 är över 70 år. Jag har hört det så mycket och så ofta att jag inte reflekterar över det så mycket längre. Avlidna under 40 kan bli egna nyhetsnotiser i tidningarna. Våra äldre avlidna blir en ansiktslös siffra i statistiken. Kommer detta att göra oss mer cyniska i vår syn på åldrande? 

Vi har också de dagliga jämförelserna mellan olika länders val av tillvägagångssätt. Sverige sticker ut internationellt och vi kan ännu inte dra några slutsatser, även om vi vill. Men istället för fokus på internationellt samarbete har pandemibekämpning blivit någon slags tävling mellan olika nationalstater. 

Jag tror att många svenskar känner en stolthet över vårt sätt att hantera krisen just nu, och den känslan i sig är väl inte fel. Inte minst när vi nu måste sätta vårt gemensamma väl före vår individuella frihet. Men vad gör detta med de nationalistiska och främlingsfientliga strömningar som finns i vårt samhälle? Kommer de att växa sig starkare, och bli mer legitima?

Och så har vi ekonomin. Alla kommer vi att få betala, på ett eller annat sätt. Och den förhärskande retoriken handlar om att rivstarta ekonomin med alla tänkbara medel så snart som möjligt. Men vad händer med hållbarhetsfrågan? Vi vet ju att den är en ödesfråga för hela mänskligheten. Kommer vi att sluta bry oss, för att vi längtar efter att allt ska bli som vanligt igen? Jag tror att det finns goda möjligheter till nytänkande och innovation, som ofta tvingas fram av kriser. Men innovationen sker inte av sig själv. 

Det är som med handtvätten. Att tvätta händerna är nödvändigt och bra – men i det fördolda växer avlagringarna. Och min poäng här är inte att i första hand kritisera den svenska strategin, varken när det gäller kampen mot coronaviruset eller de ekonomiska åtgärderna. Men jag tänker att vi behöver reflektera över vad som händer med oss på ett djupare plan. När krisen är över och vi ska bygga upp vårt samhälle igen kommer grundläggande värderingar att spela roll. Vårt gemensamma ansvar tar inte slut när vi slipper restriktionerna.

Anna Lindberg är f d publisher i Öst Media