Så länge du är frisk och kry och ser till att hålla avstånd är det i sommar fritt fram att resa vart du vill i vårt avlånga land. Beskedet kom lägligt inför de stundande semestrarna. Säkert lättade man på rekommendationerna gällande "icke nödvändiga resor" för att slippa allt gnäll från övriga delar av Sverige om stockholmare som ger blanka tusan i dem.

Jag vill uppmana dig som ger dig ut på vägarna att stanna vid varje museum du passerar. Har du råd att åka på semester eller äga en sommarstuga har du nog också råd med några små entréavgifter. Många museer har öppnat igen men har en tuff tid bakom såväl som framför sig. Särskilt vill jag att du besöker våra författarmuseer och författarhem.

Jag har en kluven inställning till dessa platser. Å ena sidan är det kittlande att spankulera runt i August Strindbergs lägenhet, och Ellen Keys hem Strand håller jag som ett av de vackraste i Sverige. Å andra sidan kan det vara nedslående att betrakta Verner von Heidenstams pampiga arbetsrum i hans strama karolinerherrgård Övralid. Särskilt om man själv sitter och kämpar med rimmen vid ett köksbord i en sliten hyresetta med linoleumgolv.

Men de flesta författarhem och författarmuseer är mer anspråkslösa. Hemmen är små stugor i obygden, där någon har bott eller fötts. Och museerna är små hörnor på hembygdsmuseer, där skrivbord och skrivmaskin finns att beskåda.

Sverige har en imponerande mängd författarhem och författarmuseer. Några få drivs av rika stiftelser, men flertalet drivs av föreningar och litterära sällskap med blygsam ekonomi – och ofta av en åldrad kärntrupp. Deras engagemang bottnar inte sällan i en kärlek till författarna och deras verk. Men min erfarenhet säger mig att det också handlar om något annat.

För några år sedan for en författare från Stockholm till Missenträsk för en vistelse på Sara Lidman-gården. Författaren publicerade en text om vistelsen på en kvällstidnings kultursidor. Han anklagades snart för att i texten göra ned landsbygden och spä på konflikten mellan stad och land. I en passage nämns att vaktmästaren, som sköter om gården, inte har läst Sara Lidman. Jag antar att det togs med för att förvåna läsarna. "Hur kan han inte ha läst Sara Lidman?!"

Jag å min sida blev inte förvånad. För många av eldsjälarna bakom våra författarhem och författarmuseer handlar det, tror jag, först och främst om att värna om sin hembygd. Det handlar om att ha något, eller någon, att vara stolt över. För somliga bygder grundar sig stoltheten i att vara hembygd åt en författare. Det kan gälla en socken i Västerbotten såväl som en stadsdel i Stockholm. Författarna ifråga har ofta skrivit om sin hembygd, och därmed satt den på kartan, i verkligheten såväl som i litteraturen. Hur många sörlänningar skulle känna till Hjoggböle om det inte var för P.O. Enquist?

Jag tänker på Stig Claessons roman "Vem älskar Yngve Frej?", där skomakaren Gustafsson sätter upp en skylt med texten "Fornminne" som pekar in i skogen – åt det håll där han själv bor. "Fornminnet" är egentligen resterna av en undantagsstuga. Men vad som står på skylten spelar ingen roll. Det viktigaste är att där står något. Det kan stå "Fornminne" eller "Ekomuseum", med det kan lika gärna stå "Elin Wägners Lilla Björka" eller "Artur Lundkvists födelsehem".

I sin hembygd ska författarna bli ihågkomna länge, långt efter att alla andra har glömt dem.