I veckan var jag med i en podd, ”Widar möter”, där Folkbladets chefredaktör Widar Andersson och jag pratade om journalistik och pressetik. En fråga handlade om journalisternas självbild – detta att medier själva ständigt slår fast sin ”viktiga demokratiska roll”. Hur tilltalande är det egentligen, en hel bransch fylld av människor som själva proklamerar sin viktiga samhällsinsats och pratar om att granska makten, utan att reflektera över att de själva sitter på en massa makt och inflytande?
Jag har själv funderat mycket över detta, över den makt som media besitter och vilken kultur vi bygger. Efter mer än tjugo år i branschen tycker jag nog att det finns fog för självreflektion och självkritik. För nej, journalister är inte bättre människor än andra. Vi har inte högre moral. Vi kan också göra misstag. Och eftersom journalister är människor och inte robotar, så har även varje journalist en egen uppsättning moraliska, etiska och politiska preferenser.
Ibland kan den egna moraliska eller politiska övertygelsen komma i konflikt med journalistikens krav på saklighet. Det är en utmaning för varje journalist att hålla koll på den egna drivkraften och kunna identifiera när den riskerar att skymma sakligheten och därmed skada förtroendet för själva journalistiken.
Det händer att jag hör journalister längta tillbaka till den massmediala guldåldern. Då, när medieföretagen i princip hade monopol på informationsflödet. När reklampengarna rullade in av sig själva, när en dagstidningsprenumeration eller ett dagligt köp av en kvällstidning i kiosken var en självklarhet. Men jag tänker att den situationen inte enbart gagnade journalistiken, den underblåste också självgodheten.
Att på djupet utsättas för konkurrens, ifrågasättande och krav på transparens har tvingat dagens mediebolag att alltmer skala bort det självrättfärdiga och söka sig mot journalistikens kärna: att bevaka och granska, inte för sin egen skull utan för medborgarnas skull.
Och samtidigt pågår en utveckling över hela världen som borde oroa betydligt fler än journalister och mediechefer. Pressfriheten globalt är satt under stor press. Auktoritära regimer använder den nuvarande coronakrisen för att begränsa fria medier. Journalister hotas, trakasseras och mördas. Reportrar utan gränser, en obunden organisation som bevakar utvecklingen för tryck- och yttrandefriheten i världen, visar på att pressfriheten globalt har försämrats avsevärt sedan 2013. Iran och Kina är exempel på länder med undermålig pressfrihet, och där omfattningen av coronautbrottet censurerats. Vem tjänar på det? De styrande eller medborgarna?
Det gäller att kunna se komplexa mönster och ha två tankar i huvudet samtidigt. Journalister är inte bättre än andra människor och mediebranschen behöver reflektera över och vara medveten om makten den besitter. Men att begränsa, hata, förfölja och misstro journalister och medier är också att i grunden skapa förutsättningar för maktmissbruk och övergrepp. Tryck- och yttrandefrihet är inte en mediefråga. Den handlar om dig och mig och vilken värld vi vill leva i.
På samma sätt som mediebranschen har drag av självgodhet så skulle jag hävda att de som systematiskt hatar och misstror medierna är skrämmande naiva och bortskämda med att leva i ett öppet samhälle. Det är ju vår gemensamma yttrandefrihet som media försvarar.
Anna Lindberg är fd publisher i Öst Media