Snöslask på Avenyn; jäktandet mellan Biopalatset och Hagabiografen; en snabb pita i Stora Saluhallen mellan visningar. Så kan Göteborgs filmfestival se ut för oss som vid denna tid på året – när oxveckorna känns som tyngst – brukar sätta oss på tåget västerut för att under en dryg vecka försjunka i filmens värld. Översköljd av intryck och insvept i biografrummens totala koncentration, stiger man in i ett parallellt universum med helt andra spelregler. Det innebär ett utforskande av livet likväl som ett slags flykt ifrån det. Förutom själva filmerna finns förstås också allt det andra – samtal, bekantskaper, den florstunna madrassen på en gammal skolkompis golv längst ut i Majorna.
Men det senaste året har inget varit som vanligt. Liksom för kultursektorn i övrigt innebär pandemin en förändrad spelplan också för Filmsverige. Nordens största filmfestival hålls i år som så mycket annat digitalt. Men vad som för oss inbitna besökare upplevs som en förlust kan i gengäld bli en möjlighet för filmintresserade runt om i landet, som nu kan skaffa sig tillgång till programmet genom ett digitalt festivalpass. En handfull av de totalt 70 filmerna släpps dagligen, varav de flesta sedan finns tillgängliga under 24 timmar – ett upplägg som underlättar i valet mellan titlarna. Även om programmet är betydligt mindre än normalt finns det alltså gott om filmupplevelser inom räckhåll.
På förhand uppmärksammade nordiska filmer som Tove Jansson-biografin "Tove", Ronnie Sandahls "Tigrar" och Ninja Thybergs "Pleasure" får så småningom reguljär biografdistribution. Så den mer äventyrliga publiken kan med fördel fokusera på annars mer svåråtkomliga titlar som "Days", den i festivalsammanhang ikoniske regissören Tsai Ming Liangs första långfilm på åtta år. Eller "Notturno" av den Guldlejonbelönade dokumentärfilmaren Gianfranco Rosi ("Sacro GRA"), vars poetiska skildring av krigsdrabbade områden i Mellanöstern återfinns i sektionen Voyage.
Annars är det unga och debuterande filmskapare från olika delar av världen som står för festivalens mest intressanta filmer. Till exempel "Beginning", som skildrar konflikterna kring en grupp Jehovas vittnen på den georgiska landsbygden och som vann huvudtävlan vid filmfestivalen i San Sebastián. Jämförelser med regissörer som Carlos Reygadas och Michael Haneke parat med ett av allt att döma utsökt bildspråk, väcker nyfikenhet på Dea Kulumbegashvilis första film. Kinesiska Li Dongmei ("Mama") och dominikanska Nino Martínez Sosa ("Liborio") är andra intressanta debutanter.
Totalt sett erbjuder festivalen en stor geografisk spridning i sitt urval. Utöver en lång rad nordiska premiärer finner man film från till exempel Bangladesh ("The salt in our waters") och Ryssland ("Mon amour").
Så visst, inramningen under en digital festival kan naturligtvis inte mäta sig med stämningen i en fullsatt biograf. Och funktionen som mötesplats går förlorad när alla sitter hemma. Men för den som ändå inte tänkt besöka festivalen innebär årets satsning en möjlighet att ta del av något annat än strömningsjättarnas likriktade utbud. Festivalens stora utmaning blir att tränga igenom bruset i en digitaliserad filmvärld som redan svämmar över av olika nätkanaler och strömningstjänster. Men i väntan på en gynnsammare situation för biograferna är festivalen definitivt en ljuspunkt i vintermörkret.