I höst har Stockholm fått ta mycket skit, likaså dess belackare och försvarare. "I den stan kan väl ingen jävel bo?" har varit en av den ofta taskiga debattens många underrubriker.

Det började med att serietecknaren Mats Jonsson, som lämnat Stockholm för att flytta till hemkommunen Kramfors, i en intervju sa något om att i Stockholm kunde han inte bo kvar, det var inte längre samma trevliga stad som han flyttat till i sin gröna ungdom. Och snart brakade helvetet loss.

Mats Jonsson försökte nyligen släcka debatten, men när vårt lands vassaste pennor äntligen fått något att skriva om som de verkligen bryr sig om, då biter de sig fast som fästingar vid sitt värddjur.

Nämnas ska att vi snackar Stockholms innerstad – en bråkdel av en stor och skiftande kommun.

Något som bubblar under debattens yta är Stockholmspressens märkliga fascination för folk som lämnar staden. Jonsson är aktuell med en numera Augustprisnominerad bok om skogssamernas historia, men den omtalade intervjun handlade mest om att han flyttat till ett "liten rött hus" invid "de blånade bergen".

Exilstockholmaren Klas Östergren tar inte längre emot journalister i sitt hem på Österlen. Det blir för mycket om höns, hundar och odlingar. Östergren har lärt sig, nu även Jonsson. Säkert får också Horace Engdahl lära sig när han nu ska lansera sin bok "Op. 101", som tar avstamp i en flytt från Stockholm.

Somliga påstår att den svenska prosan trivs bäst på landsbygden, andra att berättelsen om att komma hem hör till de stora i svensk romankonst. Jag vet inte om så är fallet, men några av de senaste årens svenska romansuccéer kombinerar dessa två, ta till exempel Karin Smirnoffs trilogi om Jana Kippo.

I hemvändarlitteraturen tvingas hjältarna oftast att vända hem, inte sällan ska en död förälder hedras. Så är det i Stig Dagermans novell "Var är min Islandströja?" – en av de plågsammaste hemvändorna någonsin. Så är också i fallet för Nils i Tom Malmquists nya roman "Döda löv", som har ett slags släktskap med Lars Ahlins "Fromma mord", där huvudpersonen Aron har stora planer för sin hemkomst.

En besläktad genre är uppbrottslitteraturen, som främst frodas inom feelgood. Hjälten bryter upp från ett hetsigt men framgångsrikt liv i storstan, hittar en mysig by där hen slår sig ned, öppnar bokhandel, stenugnsbageri eller bed and breakfast. Bättre vore förstås om dessa rikingar öppnades skolor och lanthandlar eller något annat som behövs på landsbygden, men man ska inte ifrågasätta fiktionen.

Att bryta upp är ett privilegium, likaså att lyckligt vända hem. Man ska ha möjlighet att vända hem, och man ska ha något att vända hem till. I Thuva Steens debutbok "Modershymn" vänder huvudpersonen hem till en sjuk mor, en frånvarande skitfarsa och plågsamma minnen. Är det något värt att återvända till?

Ofta blir hemvändandet precis lika illa som romanhjältarna befarat, och lika ofta krossas de ljusa föreställningarna som de gjort sig om hemkomsten, vilket Nils i "Döda löv" snart blir varse. "Så vad hade du hoppats på?" frågar vännen och spelmannen Östen. "Att få komma hem", svarar Nils.

Att likt Mats Jonsson vända hem för gott är ett ännu större privilegium. Särskilt om hemma är en småort på landsbygden. Man ska ju kunna leva och verka på platsen, utan allt för stora mödor och uppoffringar. Den möjligheten har gått förlorad på många håll i Sverige. Inte sällan är det skälet till att man gav sig av.