Det fanns en gång en man i Göteborg som trodde att han var förföljd av björnar. Han trodde att björnarna – samt kvinnor i päls – var ute efter att sabotera hans politiska reformplan som via mystiska kanaler nådde några av Sveriges viktigaste ministrar, som i sin tur också såg till att reformerna genomfördes. Björnarna och pälskvinnorna trodde han var utsända av ärkefienden och tidningsmannen Torgny Segerstedt.

Allt detta finns att läsa i den högst märkliga och möjligtvis litterära självbiografin "Liv och idéer" (1937) som reformatorn skrev och gav ut på eget förlag under den hemlighetsfulla signaturen "The man of street". Norstedts ger nu ut boken på nytt och med ett förord av dess återupptäckare Gunnar D Hansson.

Inom samma pärmar ryms även författaren och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilssons fallstudie av bokens författare och huvudperson. The man of street, en klipsk företagare och seglingsentusiast i 1930-talets Göteborg, eller "Brackköping" som han kallar staden, var paranoid och hade därtill en stor uppsättning konspirationsteorier som skapade hans världsbild.

Det är inte utan att jag tänker på "Liv och idéer" när jag läser Johan Heltnes bok "Sympati för djävulen" (Fri tanke förlag). Heltne menar att det har växt fram en litteratursyn i Sverige som "misstänkliggör moralisk oklarhet". Hans bevisföring utgår från personliga erfarenheter, inte minst från hans år på folkhögskolan Biskops Arnös författarutbildning, som Heltne liknar vid en sekteristisk miljö där feministiska teorier härskar, och där ett påstående i stil med att vi inte lever i ett patriarkat får elever att lämna klassrummet.

Jag påstår inte att Heltne är paranoid. Han har säkert rätt i mycket av det han skriver. Däremot kan jag inte låta bli att i "Sympati för djävulen" också se fröet till en konspirationsteori där Litteratursverige styrs från Biskops Arnö, av en litterär elit hjärntvättad av feministiska teorier. Tittar man närmare på de senaste årens debutanter på de stora förlagen, och deras koppling till skolan eller till en viss lärare på skolan, styrks teorin faktiskt ytterligare. Uppenbart är också att mindre begåvade elever fördes fram som offer till Kulturprofilen, som i sin tur lät Svenska Akademien premiera författare med band till skolan. Och Biskops Arnös koppling till gangsterrappen och gängkriminaliteten är förstås klar som korvspad.

Med hjälp av Johan Heltnes bok och dess referenser – samt sociala medier och några väl valda texter på svenska kultursidor – kan man utan större svårigheter föra påståendena här ovan i bevis. På många ställen skulle man förstås behöva skarva bevisföringen med rykten, missuppfattningar och lögner. Men rykten, lögner och missuppfattningar är som bekant en konspirationsteoris allra viktigaste ingredienser.

I bästa fall är konspirationsteorier helt ofarliga, i värsta fall kan de ligga till grund för terrorism och undergrävd demokrati. De mer harmlösa teorierna kan faktiskt pigga upp ett slumrande sinne. De får oss att ifrågasätta politiker och andra makthavare – och det finns alltid något i dem som är sant. Dessutom har de ofta ett underhållningsvärde. Det är först när vi sväljer en konspirationsteori och alla dess lögner med hull och hår och låter den påverka vår världsbild som det blir farligt. Viktigt att minnas är också att det inte sällan är människor förföljda av björnar som ligger bakom teorierna.