Det sägs att när man skaffar barn får man återuppleva den egna barndomen. Man får ligga på golvet och leka, gå på öppna förskolan och blåsa såpbubblor. Åka pulka, rutschkana och gunga. Genom sin unge får man vara med om allt igen, men ur ett annat perspektiv.

Det börjar med musiken. Först kommer vaggvisorna. Sedan blir det skojvisor, åka bil-låtar och byta blöjan-sånger. Och plötsligt står man där och kraxar gamla Disney-klassiker från den egna barndomen. Inte är jag ett stort Disney-fan, ändå sitter de i ryggmärgen. Och nu minns jag hur magiska de var när jag var liten: "Färger i en vind", "En helt ny värld" och "Havet är djupt".

En favorit här hemma är "Skönheten och Odjuret". Den som går: "Skönheten är hon, Odjuret är han..." Det känns lite sådär ur ett feministiskt perspektiv, men melodin är vacker och publikens respons går inte att förneka. För att variera oss tar vi den på engelska ibland. Då upptäcker jag att texten är helt annorlunda. På svenska handlar sången om att alla är vackra på insidan, och om att kärleken får Belle att se förbi Odjurets hemska yttre. Men i originalversionen nämns inte skönhet, utan samma textrader går: "Ever just the same, ever a surprise", och syftar då på kärleken. Hur den genom tiderna blomstrar om och om igen, lika säkert som solen stiger upp. Smörigt, absolut, men musiken är sannolikt en av förklaringarna till filmens bestående popularitet. Bakom den står kompositören Alan Menken, som belönats med Oscars för filmer som "Den lilla sjöjungfrun", "Skönheten och Odjuret" och "Aladdin". Han själv menar dock att det var textförfattaren Howard Ashman som bidrog med djupet och känslan till "Skönheten och Odjuret". Ashman som var sjuk i aids under arbetet dog innan filmen var färdig, och Menken har beskrivit den som en stor konstnärs sista verk.

Filmen har onekligen en magnetism som drar ny publik år efter år, och själva berättelsen i sig är en sorts ur-saga. Många Disney-filmer bygger på gamla folksagor och myter, berättelser som sedan länge varit omåttligt populära. När "Skönheten och Odjuret" nedtecknades för första gången i 1700-talets Frankrike, ska den ha använts för att förbereda unga flickor inför arrangerade äktenskap. Men sagan finns i olika versioner runt om i världen, och dess rötter kan spåras ända till myten om Amor och Psyke, som i sin tur har kallats världens äldsta kärlekshistoria. Psyke är en kvinna så vacker att självaste Venus blir avundsjuk. Hon ber sin son Amor att se till att Psyke förälskar sig i ett odjur. Men Amor blir i stället kär och besöker Psyke om nätterna. Han döljer sitt ansikte och förbjuder henne att se på honom, men hon bryter sitt löfte och de älskande skiljs. Efter många förvecklingar lyckas de återförenas. Motivet med den dolde eller djuriske brudgummen som bara är människa på natten har levt vidare på olika sätt, i Sverige som sagan om Prins Hatt under jorden.

Disney-filmer är på ett sätt det mest kommersiella som finns. Men i varje kärlekshistoria finns små spår av alla andra kärlekshistorier som någonsin har berättats. De är alla likadana, och alla lika överraskande. De försöker förklara någonting grundläggande mänskligt och mystiskt – kärlekens innersta väsen. Det hör till de här sagornas natur att berättas om och om igen, och att förändras beroende på när och hur. Nu när det är min tur ser jag fram emot att föra dem vidare, i alla dess olika former.