Ni vet priset som varje år delas ut till den författare som har skrivit den sämsta sexskildringen? Det finns en snarlik kategori som också behöver ett pris, nämligen "Manlig författare skildrar en kvinnokropp".  Med underkategorin "Mest skrattretande gestaltning av ett par kvinnobröst". De nominerade är så gott som redan klara. Sedan några år tillbaka finns de mest hårresande exemplen samlade på sociala medier, och är ni sugna på att sätta skrattet i halsen rekommenderar jag en sökning på #menwritingwomen.

Ett av de mest kända citaten i genren finns i "Desperate measures" av Stuart Woods. En mördad kvinna ligger på ett obduktionsbord, och läkaren konstaterar: "Hon hade en liten handväska i vaginan, tillräckligt stor att rymma körkort, id-kort och några dollar." Varpå dialogen fortsätter: "Var bor hon?"

Hade jag fått den här informationen hade jag skrikit: Det är inte fysiskt möjligt! Och varför, VARFÖR? 

Handen på hjärtat, medsystrar, hur ofta har ni använt vaginan i stället för ryggsäcken? Kanske en tisdag på Ica, när det var dags att betala skyfflat undan kjolen och underbyxorna, rotat runt lite och voilà – fiskat fram en liten väska! Ur den tagit upp bankkortet som ni blippat i godan ro innan ni med ett vant handgrepp satt den lilla väskan på plats igen.

Att ingen kvinna tänkt på det här tidigare! Vilken tur att vi har en man som kan berätta för oss hur vardagspraktiska våra kroppar faktiskt är.

Nästa citat, av Blake Pierce, är också en stark nominering: "Hon är i trettioårsåldern, inte så ung." [...] "Bristningar, hon har alltså fött åtminstone ett barn. Inte vanligtvis den typen som utsätts för trafficking."

Var börjar vi? Eller snarare, var slutar vi läsa? Vid uttalandet att en kvinna inte är ung efter att ha fyllt 30? Vid uppgiften om att endast en som fött barn har bristningar? (På söndag på badhuset ska jag fråga männen med tigerränder hur förlossningen gick.) Vid poängen att för fula och för gamla kvinnor inte blir våldtagna?

Låt oss gå vidare till undergenren "Mest skrattretande gestaltning av ett par kvinnobröst" och framställningen av ett par bröst "som spände ut från bröstbenet som två valpar som drog i varsitt koppel åt motsatta håll".

Jag vet inte ens hur jag ska kommentera det sista ni just läste. Kanske – återgå till årskurs 1:s biologibok, Edmund White.

När jag härom veckan läste Lisa Taddeos senaste roman "Djuret" hajade jag till vid beskrivningen av jagets bröstvårtor som spetsiga snäckor som stod ut genom den tunna klänningen. Det var inte en liknelse som jag är van att hitta hos kvinnliga författare. Men något väsentligt skiljer den ändå från citaten ovan.

Låt oss börja med det uppenbara att kvinnan faktiskt lever, hon är inte ett lik, och hon talar om sig själv, hon är alltså i allra högsta grad ett subjekt. Men varför beskriver hon sina bröst? Jo, en man betraktar dem. "Blicken [...] gick så snabbt mellan mitt ansikte och mina bröst att jag trodde att han hade tics."

Troligen hade hon inte brytt sig om hur hennes bröst såg ut om han inte stirrat på dem. Den manliga blicken avslöjades skickligt och elegant av författaren.

Jag önskar att män som har ambitionen att skildra en kvinnorkropp, men som inte har möjlighet att först bekanta sig med en kvinna, åtminstone läser litteratur skriven av kvinnliga författare.