Kasia Syty: Ljusets mästare Sven Nykvist håller mig sällskap

Det var mitt livs kanske mest hopplösa höst. Nyopererad och inte så värst rörlig tillbringade jag mycket tid i sängen. Hög på värktabletter roades jag mest av hur ljuset som speglades i grannhusfönstret mittemot sökte sig in i mitt sovrum. Hur skuggorna dansade på den tomma väggen i den mörka lägenhet där jag som nyinflyttad inte hunnit hänga upp något. Ungefär samtidigt kom jag över dessa ord: "Jag älskar att sitta i en fönsteralkov och iaktta ljusets skiftningar och speglingarna i vattnet. Då är jag inte ensam. Ljuset håller mig sällskap." Det visade sig att ljusets mästare, fotografen Sven Nykvist, sökt tröst på samma sätt, med den ynka skillnaden att han studerat fenomenet under 55 år, genom att filma och ljussätta 130 filmer.

Några månader senare klingar hans ord återigen i mina öron när jag, bara någon dag efter Rysslands invasion av Ukraina, läser den rumänske poeten Marin Sorescus dikt "Utveckling": "Det är dags att vi lär oss av fladdermössen/ dessa mittemellanvarelser/ som kan hitta hem i mörkret./ Vi måste lära oss flyga blint,/ klara oss utan solen./ Framtiden är mörk." Just i kristider, när ljusglimtar är lika svåra att hitta som ett intressant svenskt långfilmsmanus, är det hög tid att närma sig en skapare som ägnade sitt liv åt att förstå ljusets alla våglängder och nyanser. Och framför allt trodde outtröttligt på dess kraft.

Sven Nykvists självbiografi "Vördnad för ljuset" bör få en renässans i år, när denna anspråkslösa och numera alltför sällan uppmärksammade figur skulle ha fyllt 100 år. Glädjande är att dokumentären "Ljuset håller mig sällskap" har nydigitaliserats av Svenska Filminstitutet i samband med jubileet. Det är en personlig film om Nykvists livsgärning, signerad sonen Carl-Gustaf.

När man fördjupar sig i Nykvists liv är det slående, med tanke på hans otroliga meritlista, hur lite han lät sig påverkas av sin storhet och sina framgångar – och då snackar vi två Oscarsstatyetter för bästa fotografi, 1973 för "Viskningar och rop" och 1983 för "Fanny och Alexander", och samarbeten med regissörer som Ingmar Bergman, Roman Polanski, Louis Malle, Nora Ephron, Jan Troell och Andrej Tarkovskij.

Hans inneboende värme, varsamhet och ödmjukhet framträder tydligt i Kerstin Eriksdotters dokumentär "Sätta ljus", som finns att se på Filmarkivet.se. I filmen följer hon Nykvist och hans medarbetare under inspelningen av Tarkovskijs film "Offret". Närmast osynlig och tystlåten men väldigt bestämd, skapar Nykvist filmhistoria med sin naturtrogna ljussättning, med hjälp av egentligen rätt enkla tekniska knep.

När Ingmar Bergman slutat göra långfilm skrev han i självbiografin "Laterna magica": "Mest saknar jag samarbetet med Sven Nykvist. Det beror möjligen på att vi båda är rastlöst fängslade av ljusets problematik. Det milda, farliga, drömlika, levande, döda, klara, disiga, heta, häftiga, kala, plötsliga, mörka, vårliga, infallande, utfallande, raka, sneda, sinnliga, betvingande, begränsande, giftiga, lugnande, ljusa ljuset."

När det var som mörkast i höstas såg jag om "Sömnlös i Seattle", med Sven Nykvists självsäkra, lekfulla och rakt igenom magiska foto. Och jag blev bättre, allt ljusnade. "Solen går ner 19:44 idag trots att det snöar" – påminner någon på Twitter. Ty mörkret är dödens tid och ljuset är livets. Glad påsk!