Det var han som ville att det skulle vara över. Jag sa stoiskt adjö och stängde dörren efter honom. Det enda som hade hindrat mig från att gömma hans skor när han sa att det var dags att gå var att jag redan hade en plan – jag skulle bli smartare och snyggare, så att han nästa gång vi sågs skulle ångra sig och komma tillbaka.

Hela vintern låg jag i hårdträning. På vårkanten sprang jag milen på under en timme och var så sprängfylld av nya kunskaper att jag hade kunnat vinna "På spåret".

Det är inte bara jag som har resonerat så här. Det är därför jag inser att det som drev mig inte var att jag var kär, utan att jag var avvisad.

I "En flickas memoarer" skriver den franska författaren Annie Ernaux om sommaren 1958. Chefen över kolloledarna utser henne, den nya unga kollofröken, till att bli hans för en kväll. Trots att det som sedan händer är en våldtäkt förstår inte den unga Annie det själv. Hon är så uppfylld av att ha blivit utvald att hon förväxlar det med förälskelse. För det är vad vi kvinnor får lära oss. Det är inte förrän en man bekräftar oss som vi blir till. Vi kan liksom Snövit ligga skendöda i en glaskista eller likt Törnrosa sova i hundra år – men när en man får syn på oss blir vi levande.

Kollochefen avvisar Annie efter den där natten. Hon bestämmer sig för att återvända nästa sommar – och då ska hon blända honom. Hon gör en lista på allt som hon ska förbättra, bland annat ska hon lära sig simma och dansa, och plugga filosofi.

Men något händer under året. Filosofin och särskilt Simone de Beauvoir öppnar hennes ögon och hon drabbas av retroaktiv skam. Hur hade hon kunnat vara så naiv? Att försöka få tillbaka kollochefens gunst är inte längre eftersträvansvärt. Hon vill inte längre.

Författaren och filmskaparen Chris Kraus är vuxen och gift när hon är med om samma sak. I boken "I love Dick" berättar hon om hur hon drabbas av åtrå till filosofen Dick och skriver kärleksbrev till honom. Det börjar som ett skämt, men när Dick inte svarar övergår det till ren besatthet. Hon gör allt för att imponera på Dick, skriver essäer om konst och politik som hon skickar till honom. Men Dick vill ändå inte ha henne. Det går så långt att hon lämnar sin make.

Men det magiska som händer när Kraus anstränger sig på det här sättet är att hon precis som Annie Ernaux till slut spränger sig förbi det hon trodde var målet. Hennes förkovran blir ett självändamål. Kraus skriver i en nyckelmening: "Det är som om jag har dödat dig på något vis, du har förvandlats till Kära dagbok..."

Ernaux började skriva om sommarkollot för att försöka förstå vad som egentligen hade hänt, och i förlängningen gjorde det henne till författare.

Männen, som var syftet och målet, förvandlas till trampoliner mot ett självförverkligande.

Jag såg honom inte förrän flera år senare, hastigt på stan, och han tittade rakt igenom mig. Jag önskar att jag kunde skriva en slutknorr om att jag inte brydde mig, att jag inte behövde hans blick.

Ibland tänker jag desillusionerat att det är kört för min generation, att bara några få lyckas. Hoppet tänds dock med de senaste årens barnboksutgivning – det är godnattsagor för rebelltjejer, prinsessor som räddar prinsar, faktaböcker om kvinnokamp. Kanske kommer nästa generation att nå emancipation utan att ta omvägen via en olycklig förälskelse.