Regissör och manusförfattare, filmskribent och mångårig redaktör för tidskriften Chaplin – Stig Björkman är utan tvekan en legendar med sina häpnadsväckande sex decennier inom svensk film. Som regissör har han gjort såväl "Den vita väggen" med Harriet Andersson som den omtyckta dokumentären "Jag är Ingrid", om Ingrid Bergman. Han har gett ut intervjuböcker med Lars von Trier och Woody Allen, och porträtteras i den aktuella filmen "Corona filmclub". Nu har Björkman dessutom skrivit den massiva "Uppenbarelseboken", en samling bestående av 203 texter om filmer som har inspirerat författaren under hans långa gärning.

Boken ges ut av POV Books, ett nystartat förlag tätt knutet till onlinetidskriften Point of View – som regelbundet publicerar fördjupande filmtexter och polemiska inlägg i svensk filmdebatt. Här medverkar Björkman emellanåt som skribent, och ett fåtal av bokens texter har redan publicerats där. Några har sitt upphov i andra sammanhang, men de allra flesta av texterna är skrivna direkt för den 800 sidor långa boken. En imponerande bedrift bara det.

Harry Martinson kallade biografen för "de livsfegas tempel", men Björkman skriver i förordet att det snarare är nyfikenhet som gjort att han så ofta återvänt dit efter sitt första – närmast religiösa – möte med filmens förtrollade värld en magisk kväll på Royal i Stockholm. Titeln till trots består "Uppenbarelseboken" dock inte i första hand av personliga betraktelser över möten med filmkonsten. Texterna fokuserar snarare på filmernas uppkomsthistoria och kulturella kontext, samt redogör utförligt för deras handling. Endast emellanåt kommer författaren med välkomna personliga inpass och hågkomster, som när han i texten om en av Buster Keatons filmer minns sitt eget möte med den då fortfarande vitalt skämtsamma stumfilmsstjärnan.

Urvalet av filmer till "Uppenbarelseboken" lär vara närmast intuitivt, och boken utger sig varken för att representera hela filmhistorien eller ens författarens personliga kanon. Ändå kan man onekligen urskilja en klassiskt cinefil läggning hos Björkman, med en stark preferens för Hollywoods guldålder samt fransk och italiensk auteurfilm. Boken är kronologiskt arrangerad och tar avstamp i "Arbetarna lämnar fabriken" av bröderna Lumière, som ofta anses vara den första filmen. Den slutar i vår egen samtid, med texter om "Bait" och "Porträtt av en kvinna i brand". Många av titlarna hör till filmhistoriens självklara klassiker, med upphovsmän som Hitchcock, Fellini, Godard och Bergman. Men här finns också mer oväntade val som kan locka läsaren att gräva lite djupare i filmhistorien. Själv blir jag sugen på att utforska titlar som "Ett sonat brott", "Som en tjuv om natten" och "Mjölkupproret", och gläds åt att en sällan omdiskuterad favorit som Frank Borzages "Två människor" funnit en plats.

Stig Björkman är en skicklig skribent som får mest ut av sin penna när han fördjupar sig i enskilda scener, och entusiasmen smittar lätt av sig när han identifierar ögonblick av särskild cineastisk lyskraft. I längden blir strömmen av korta texter fulla av beskrivningar av invecklade handlingsförlopp ganska repetitiv, och ”Uppenbarelseboken” passar därför bäst att plocka upp och bläddra i när man vill minnas en gammal favorit. Eller varför inte inspireras till att leta upp något ur filmhistoriens gömmor, bortom strömningsjättarnas förutsägbara utbud.