En väninna berättar att hon varje kväll innan hon nattar sina barn aldrig glömmer att smörja in händerna. I alla år samma kräm, samma doft. Hon har valt en som alltid kommer att finnas på marknaden, så att barnen "när jag inte finns mer kommer att tänka 'Åh, det doftar mamma' när någon främling med Clarins Jeunesse des Mains passerar dem på stan".
Mjuka, väldoftande händer som stryker de små hjässorna vid läggdags. Det är så en mamma vill bli ihågkommen. Även jag.
Därför får jag lite panik när jag nu läser en "En kvinnas frigörelse" av Édouard Louis och "Den vilda kvinnans dagdrömmerier" av Hélène Cixous. Jag vill inte bli påmind om hur komplex relationen mellan mamma och barn kan vara. Och att det i stort sett är oundvikligt att förhållandet genomgår sina prövningar. Vad jag än gör, hur gott mina händer än doftar så kommer mina barn att vilja frigöra sig – och då kommer den kritiska blicken på mig. Och de, i sin tur, kommer att uppfatta min blick på dem som hämmande.
"Den vilda kvinnans dagdrömmerier" börjar med att jaget har skrivkramp. Det är julinatt, åskan kommer och går, och hon beskriver svårigheten med att hitta in i historien som att hon "stod inför en vägg som jag snyftande fingrade på utan att hitta dörren". Det enda som skulle få krampen att släppa är hennes mors död.
Som Hanna Nordenhök poängterar i bokens efterord, skrev Hélène Cixous mer om sin mamma efter dennes död. Att det är i det närmaste omöjligt att skriva fritt och stort om en förälder som fortfarande lever är Cixous inte ensam om att uppleva.
Men Édouard Louis gör det. "En kvinnas frigörelse" är skriven i du-form och tillägnad hans mor. Han berättar hur hon lyckas slita sig loss från den franska landsbygdens fattigdom och miserabla relationer med våldsamma män till något som liknar ett medelklassliv i Paris. Texten är så ärlig att den nästan är outhärdlig: "När jag var barn skämdes vi tillsammans – för vårt hus, för vår fattigdom. Nu skämdes jag för dig, mot dig." Louis gör allt han kan för att bända sig in i sin mammas tankar. Han ger sig inte förrän han på djupet har förstått hennes livsval och bevekelsegrunder.
Filmen "Lilla mamma", som just nu går på bio, är inne på samma mammatema: en flicka förlorar sin mormor och mamman blir innesluten i sorg. Flickan går ut i skogen för att leka, och där möter hon en jämnårig flicka, som ser exakt ut som hon själv – det är hennes egen mamma som barn. I leken, på nioåringens villkor, kan barnet och mamman äntligen mötas, och förstå varandra.
En mamma kommer alltid att vara en gåta. Det är frestande att vilja försöka lösa den, inte minst för att förstå sig själv, och för att nå försoning i det som gick snett i frigörelseprocessen.
Hur bra litteratur Édouard Louis bok än är föredrar jag nog ändå Hélène Cixous brutala inställning att mamman först måste dö innan hon kan skriva om henne. Instinktivt stänger jag supermammarustningen lite hårdare vid tanken på att mina barn ska försöka ta sig in och se allt det som jag anstränger mig för att de ska slippa se, och att höra att de kanske skämdes för mig.
I väntan på deras inbrottsförsök gör jag som min väninna – planterar ofarliga minnen av mig själv. Lagar samma kycklinggryta varje helg så att de när de om 50 år känner doften av rosmarin ska förflyttas till det lilla köket med gasspisen, och det är söndag igen.