I början av pandemin vittnade Bris (Barnens rätt i samhället) om ett högt tryck på deras samtalstelefon. Också barn mår dåligt, de behöver uttrycka och bearbeta. Precis som alla andra. 

Men trots behovet av att förstå vad som händer omkring oss finns det få svenskspråkiga eller svensköversatta skönlitterära barnböcker om viruset. Småbarnsboken "Covve och tvålen" (där Covve är ett litet monster som bland annat bekämpas med tvål) är ett mysigt undantag. Boken av Marléne Tamlin är inte så pekpinnig som den låter. Men vad viruset är för något vet nog de flesta barn nu. Efter en förlamande vår har vi börjat vänja oss vid coronapandemin.

Just därför tror jag det är dags att ge barn utrymme för sina känslor. 

"Känsloboken" är en oväntat bra guide. Boken är uppdelad i olika känslor som glad och arg och olika situationer som barn känner igen sig i, som hemmet, skolan och fritiden. Varje kapitel avslutas med frågor som är bra diskussionsstartare. 

Det här är ett hjälpmedel till dig som vill hjälpa ditt barn att öppna upp och våga berätta mer. Sannolikt kommer inte alla barn börja snacka och svara på alla frågor. Men ge dem möjlighet att tyst tänka ut möjliga svar för sig själva i alla fall.

Igenkänningen i exemplen är troligen störst för ett välmående barn som har en generellt välmående familj, kan man tänka sig. I förordet riktar författaren och psykologen Reyhaneh Ahangaran sig direkt till de som tycker problemen som beskrivs i boken är små. "Jag har inte glömt bort dig". Hon hoppas "att boken kan göra att du vågar berätta för en vuxen du litar på".

Många av de svåra känslor som beskrivs i boken saknar mörker och djupt. Det är förenklat och problematiseringen är på en snäll och sällan hotfull nivå. 
Men det gör inte Känsloboken från B Wahlströms mindre viktig. Visst kan det kännas tjatigt, detta eviga hur mår du, lille vän? Men det går att föra diskussionen med barn på ett bra sätt. Det visar den här boken. 

I småbarnsboken "Barnet som inte kunde blunda" från Lilla Piratförlaget är budskapet mindre tydligt. Bokens utsida känns som en blandning mellan Edvard Munch motiv "Skriet" och Egon Möller-Nielsens katt-nyckelhål på klassiska barnboken "Historien om någon". Det är hypnotiserande att titta på barnets uppspärrade ögon på omslaget av Anna Höglunds nya bok. Barnet blickar ut från insidan av "Barnet som inte kunde blunda" genom utskurna kartonghål. 

Bokens insida är inte lika spektakulär som utsidan. Men den är inte mindre läsvärd för det. 

Det finns ingen röd tråd att följa, det går inte att förutsäga vad som kommer hända härnäst. Barnet berättar inte om sina upplevelser, men du känner dem ändå. Utanförskapet och ensamheten. Bortglömd på en soptipp och oförmögen att sluta sina ögon. 

Men det finns en blind hund som struntar i att barnet inte kan blinka, som tar in barnet i sitt liv. De får någon form av lugn ihop. 

Teckningarna av Anna Höglund har likheter till Kitty Crowthers kritfärgade stil, men det finns ett svårare mörker, en karghet och villkorslös orättvisa. Det är en bok som väcker känslor, men utan att ge några svar. En annan sorts guide till livets svårigheter. I dessa tider tror jag båda behövs. 

Så sluta leta viruslitteratur för barn och ta hand om deras inre en stund. Förhoppningsvis kan de här böckerna stärka barnen i en tid av oro.