Jag passerar varje dag en av Systembolagets många butiker i vårt avlånga land och har börjat fundera kring vårt drickande. Ingen har väl undgått att se eller till och med stå och huttra i fredagsköerna utanför våra spritbutiker.
Jag försöker ta reda på huruvida svenskarna dricker mer under pandemin – men trots att frågan tycks engagera många hittar jag dessvärre inget entydigt svar. Sant är dock att Systembolaget förra året slog försäljningsrekord.
Jag vet inte om vi nu konsumerar mer alkohol, men vill ändå uppmana alla att dricka måttligt. Jag tror mig inte kunna frälsa någon från att hamna i ett alkoholmissbruk, men kanske kan jag rädda någon från att ta ett glas för mycket.
Bacchus och övriga gudar ska veta att jag själv ibland tagit för många supar – men i stället för att basunera ut mina egna avskräckande fyllehistorier vill jag ta hjälp av skönlitteraturen. Berättelser om alkoholismens helvete finns det gott om i litteraturen, men det finns också en uppsjö med varnande skildringar av vad ett glas för mycket kan leda till. Att skildra en praktfylla från första sup till sista är i litteraturen ofta detsamma som att skriva sig fram till förnedringen eller katastrofen – som i fallet med den alkoholiserade konsuln i Malcolm Lowrys roman "Under vulkanen".
Karl Ove Knausgård är något av en samtida mästare på att i förstaperson skildra fyllans två ansikten – hur den inledande euforin i takt med att suparna blir fler och för många snart öppnar dörren till eländet. Scenen i vilken han blir bokstavligt talat skitfull på en bygdegårdfest i självbiografin "Min kamp 4" är direkt smärtsam. Likaså finns två praktrus i hans nya roman "Morgonstjärnan" – i ena fallet slutar det med en trafikolycka och i det andra med en hjärtattack.
Men också den svenska litteraturen bjuder på goda exempel. I Eyvind Johnsons roman "Drömmar om rosor och eld" hindrar en krogrunda Daniel Drouin från att gå ett livsviktigt ärende. I Thorsten Jonssons novell "Ensam med en halvliter konjak" sabbar spriten ett lovande försäkringsbedrägeri. Och i Stig Dagermans novell "Var är min islandströja?" – min favorit – är den sörjande sonens förnedring total när han får för mycket innanför västen dagen då hans far begravs.
Ett färskt exempel finns i Johan Jönsons nya tegelsten "Proponeisis". Boken avslutas med ett stycke betitlat "Apndx Långledigt: Kalsongfylla" i vilket Jönsons diktjag är gräsänkling och iklädd kalsonger och t-shirt super sig livlös på svindyr sprit hemma i soffan. "Det kommer en liten lös klutt skit i kalsongerna. Jag känner det inte. Jag är medvetslös och somnar." Jönson är en virtuos på att skildra förnedring i alla dess former, men det här slår nästan allt.
Jag springer inte nykterhetsrörelsens ärenden, utan vill bara säga: drick måttligt. Så länge man kan hantera spriten och dricker lagom kan ju ruset var något rätt så fint. Det kan vara som i den roman som Stig Dagerman fantiserade om mot slutet av sitt korta liv med den tänkta titeln "Världens största rus". Den skulle handla om en bonde och en dräng som är bästa vänner. Men så en dag hoppar drängen i säng med bondens fru. I stället för att låta osämjan slå rot sätter sig bonden och drängen nu att supa tillsammans i evig tid. De talar om livet och döden, om vänskapen och om det som hände, och om allt mellan himmel och jord. Det är den bästa och kanske vackraste romanidén jag någonsin hört.