Som barnbokskrönikör har jag förmånen att få läsa många barnböcker. En del stora bokförlag skickar hela sin årsutgivning för små och unga till landets kulturrecensenter. Det är ofta välproducerade böcker, inte sällan av kända illustratörer och författare.
Men ibland dyker det upp en bok som inte har en rutinerad marknadsavdelning bakom sig.
Det kan vara en författare som sköter sin egen marknadsföring – och tar chansen att höra av sig direkt till litteraturkritikern.
Som krönikör vill jag lyfta litteratur som är värd att läsa – och varna för den som inte är det. Jag skriver en barnbokskrönika i månaden så mitt nålsöga är smalt. Bara för att jag läst en bok blir den inte omskriven i tidningen.
Men Linköpingsskribenten Lisbeth Antonssons bok ”Frön och fröknar” når mig precis rätt i tiden.
Bilderboken ser egensnickrad ut med dagisglada omslagsbokstäver och ett tecknat fotografi av en förskoleklass. Lisbeth Antonsson har i samarbete med formgivaren Eva Bergenhem och illustratören Karolina Dahlberg producerat boken ”Frön och fröknar”, utgiven på Eva Bergenhems lilla förlag Skaparverkstan i Linköping.
Lisbeth började skriva på sagan redan när hennes egna barn gick på förskolan i slutet av -80-talet. Det är en hyllningsbok till förskollärare, nu och då.
Över 30 år har gått sedan Lisbeth Andersson började fila på sitt manus, men boken hade inte kunnat bli publicerad vid en lämpligare tid.
Inför sportlovet hamnar skolan åter i skottgluggen för coronadebatten. I diskussionen kring vilka åtgärder som bäst hindrar smittspridningen har skolan blivit en flitig slagpåse. Trots att det gång på gång upprepas att barn inte är drivande i smittspridningen.
För egen del vill jag inte skälla, eller bidra till mer polarisering i debatten. I stället vill jag vända på synsättet och likt Lisbeth hylla. Jag vill uppmärksamma skolan som i alla fall för min familj blev en stabil trygg punkt när coronapandemin rasade som värst våren 2020.
Hur situationen varit för de som har barn på förskolan vet jag inte, men jag gissar att också förskolan bidragit med stabilitet för många under pandemin. För barn vars föräldrar inte fungerat lika bra som vanligt, som förlorat jobbet, blivit allvarligt sjuka eller inte orkat psykologiskt.
”Frön och fröknar” är en charmig hyllning av förskollärarna och jag hoppas att många förskolor får tillgång till den. Inte minst i dessa coronatider.
Illustrationerna är enkla, men barn och pedagoger ser härligt levnadsglada ut med leenden på sniskan och hår som står åt alla håll. Främst är det en rimsaga om en dag på dagis. Fröna är barnen, och fröknarna är förskolepersonalen.
I tidningen Corren säger Lisbeth att hon inspirerats av Lennart Hellsing, men till den nivån når inte poesin. Berättelsen är lite rörig, hoppar från en sak till en annan. Finast är sista sidan när förskolan lämnas tom. När frön och fröknar gått hem och dockan och det röda garnet finns kvar – och väntar på nästa dag.
För dagis är inte ett hem för fröknarna. Det är en plats som de går till på dagen för att stötta barns utveckling och avlasta föräldrar som behöver jobba, är sjukskrivna eller föräldralediga.
Och så rullar samhällets hjul vidare också nästa dag. Och nästa.
Det ska vi vara tacksamma för.
Tack pedagoger för att ni valt att finnas där för våra barn. För trygghet och omsorg och för att så många av er orkat stå starka under pandemin.
