Efter årtionden av biotittande förvånas jag fortfarande över vissa saker. Hit hör publikens iver att evakuera biosalongen så snart eftertexterna har börjat rulla. Detta paniska tillstånd får det snarare att framstå som om en eldsvåda plötsligt har utbrutit i lokalen. Finns det en dörrpost att forcera, samt en tydlig startsignal, kickar publikens flykt- och kamprespons undantagslöst in. Själv uppskattar jag detta potentiellt kontemplativa tillfälle att bearbeta vad jag har sett på duken. Att varsamt få glida tillbaka in i vardagen. Men uppvaknandet görs desto brutalare av de ivriga horder som pressar sig förbi framför mina ben, som skuggor framför projektorlampan, i ett korus av mobiltelefonernas påslagningstoner.

Amatörantropologiska studium som dessa blir emellertid en lyx i den tilltagande coronatillvaron. Tittningen reduceras ofta till hemmaströmning. Men inte ens i det egna hemmet tillåts vi avnjuta eftertexterna i lugn och ro. Börjar inte nästa föreslagna program spelas automatiskt så pockar det åtminstone snart på uppmärksamhet i form av en banner uppe i hörnet. SVT har gått så långt att de nu låter tittaren besöka credits.svt.se och ladda hem en pdf-fil med eftertexterna.

Filmer och tv-serier tar åratal att framställa för de hundratals som är inblandade. En text i slutet av den Oscarsprisade filmen "Berättelsen om Pi" (2012) förkunnar att 600 000 arbetstimmar har gått åt för att göra filmen. Eftertexternas andakt är ett passande sätt att erkänna dessa trägna timmar som har kondenserats till två. Med anledning av detta är jag positivt inställd till fenomenet eftertextscener, små filmsekvenser som visas efter eller under eftertexterna. Sedan 1980-talets bloopers har dessa påskägg blivit ett populärt inslag när storfilmernas oändliga textmassor flyter förbi. I Marvels superhjältefilmer är sådana exempelvis regel. Folksjukdomen "fomo" (fear of missing out) blir således ett vapen för att hålla kvar publiken i salongen. När kritikerkåren i Stockholm unisont stormade ut från pressvisningen av Leos Carax rockopera "Annette" gick de till exempel miste om filmens sista musikalnummer.

Eftertexterna som vi känner dem är ett relativt sent påfund, standardiserat först på 1970-talet. Dessförinnan var listorna på medverkande förlagda till filmernas inledning. En fördel med öppningstexterna var att de oftare integrerades visuellt i filmen, vilket gjorde dem till en höjdpunkt för många. Formgivare som Saul Bass gjorde bokstäverna till en attraktion i sig, och förebådade Bond-filmernas musikvideoliknande titelsekvenser. Många filmer avslutades i stället med en tilltagen svartruta, ackompanjerad av utgångsmusik. Detta för att ge tittaren tid att knyta ihop den känslomässiga säcken. Idén att efterfölja bilderna med en musikalisk coda har överlevt in i våra dagar; eftertexterna ljudsätts ofta med filmens musikaliska höjdpunkter.

Biosalongen framställs ofta som en oas för mindfulness, antitesen till samtidens ständiga uppkoppling. Årets PR-jippo på Göteborgs filmfestival (28 januari–6 februari) är exempelvis "hypnosvisningar" där publiken försätts i ett kollektivt transtillstånd. Ett aktsamt uppvaknande blir essentiellt för den upplevelsen. Som kognitiv terapi ordinerar jag en visning av den argentinska filmen "La flor" (2018), vars eftertexter varar i 30 minuter. Bara den akut kissnödige tillåts lämna lokalen innan namnen har rullat färdigt.