Säger namnen Alfred Newman och Rachel Portman dig något? Förmodligen inte – om du inte är en mycket dedikerad filmnörd. Och framför allt inriktad på filmmusik. Kompositörer är naturligtvis inte på samma undanskuffade nivå som till exempel "second unit grip boy" (en titel i det filmiska maskineriet som jag i och för sig alltid har funderat över) men de har sällan någon högre ställning i eftertexterna.
Svaren ovan är i alla fall att Newman var den mest nominerade och därtill den som vunnit flest Oscarsstatyetter för filmmusik genom tiderna, imponerande nio vinster på 45 chanser, till dess att den förmodat mer kände John Williams tog över vad gäller nomineringar, 48 stycken – men "bara" fem vinster. Portman var den första kvinnan att få en, och i stort sett den första att nomineras. Hon fick priset 1996 för filmen "Emma" och blev 1999 nominerad för musiken till Lasse Hallströms "Ciderhusreglerna". Anne Dudley är kvinna nummer två. Hon fick priset 1998 för "Allt eller inget". Sedan dröjde det ända fram till 2020 innan nästa kvinna, Hildur Ingveldardóttir Guðnadóttir, fick priset för musiken till "Joker".
Det är lite konstigt att musiken genom filmhistorien har haft en så undanskymd roll. Särskilt med tanke på hur viktig den är för hur vi faktiskt upplever en film. Redan tidigt kom man på att beledsagande toner förstärkte publikens upplevelse kraftigt. Varje biograf med självaktning hade en anställd pianist som fick improvisera så gott det gick efter det som hände på duken. I samma veva såg också den så kallade "biograforgeln" dagens ljus, ett slags analog synt med ljudeffekter.
Även om det tog tid så började man vartefter inse att det vore bra med samordning. Den första filmen som hade originalmusik skriven direkt för filmens syfte lär ha varit Henri Lavadans film "The assassination of the duke of Guise" (1908). Men det dröjde länge innan det slog igenom fullt ut.
Första året som en Oscar delades ut till enskild kompositör var 1938, då en av de många "klassiska" kompositörer som drygade ut kassan i Hollywood fick välförtjänt uppmärksamhet. Erich Wolfgang Korngold prisades då för musiken till "Robin Hood". Innan dess fick filmstudion äran för musiken.
Även i Sverige tog det lång tid innan kompositörerna fick sin beskärda del av parnassen. Inte förrän Guldbaggegalan 2012 blev filmmusik sin egen kategori. Då prisades Ahmir "Questlove" Thompson och Om'Mas Keith för "The black power mix tape 1967–1975". Också här har det gått trögt för kvinnorna. Lisa Holmqvist prisades 2015 för "Flocken" och Sophia Ersson nominerades året därpå för "Pojkarna".
I mitt jobb som filmkritiker har jag under åren ibland fått se sekvenser under arbete där musiken inte har lagts in ännu. Då inser man hur mycket den betyder. Jag minns särskilt när haussen runt "Sagan om ringen" var som störst. Recensenter blev inbjudna att se en knapp halvtimme av den första filmen. Jag kan lugnt säga att skillnaden var enorm mot att längre fram se den färdiga versionen med Howard Shores musik.
Fortfarande tror jag dock att vi tar filmmusiken för given. Därför är det extra roligt att svensken Ludwig Göransson fick en Oscar 2019 för "Black Panther" – och fortsätter röna framgångar. Det är verkligen hög tid att skaparna av filmmusiken får sin rättmätiga plats och blir erkända fullt ut för sina insatser.