Hej, det är jag igen. Det var deppigt sist vi hördes och det är inte bättre nu. Utanför fönstret är vädret bedrövligt, i regeringen är situationen bedrövlig och min kulturella situation är… bedrövlig. Rent av öken. Det har gått så långt att jag i helgen gick förbi mitt kylskåp och slogs av vilken fantastisk konstinstallation det är. Så jag fotade kylskåpsdörren och la ut på sociala medier. ”Det här definierar mig” skrev jag. Några trisslotter, två–tre ironiska kylskåpsmagneter, en bild på dottern och en tidningsnotis om Aretha Franklin. Djupt Emelie, väldigt djupt.

Är det så här det är att vara småbarnsförälder? I morse frågade en kollega hur jag mådde. Helt ok med tanke på att jag vaknade i en pöl av kiss, svarade jag. På något sätt hade barnet ålat ur blöjan och ja, på den vägen var det. C'est la vie, så att säga. Det här med sömnbrist, att det är leksaker och prylar överallt, det gör mig inte så mycket (hon är ju det bästa som finns mitt barn, trots kiss och så vidare). Svårare har jag att tackla min fallnande självbild. Så länge som jag kan minnas har film, böcker och musik definierat mig. Nu kan jag inte lyssna på kommersiell pop utan att röras till tårar (på grund av de talande texterna). Börjar jag läsa en bok somnar jag och ikväll kommer jag att rata en konsert för att bandet går på klockan 22. Jag måste ju hinna sova!

Nu kanske du tycker att jag gnäller, och det har du ju rätt i. Men vad ska en kulturkrönikör göra då, när det inte tycks finnas någon kultur kvar i livet att skriva om? För att hålla mig ajour med den kulturella omvärlden prenumerar jag på DN på helgerna. Tidningarna med sina långa reportage, smarta krönikor och glossiga yta som skänkte mig så mycket glädje för bara några månader sedan. Nu hamnar de i hög på matbordet, vilket ger mig både ångest och gör det trångt att äta. I veckorna kämpar jag med att ta mig igenom de rafflande texterna men så kommer helgen igen och med det nya sidor att ta sig igenom.

Jag kanske bara behöver tänka om kring det här med kultur. Babblarna är ju också kultur, barnkultur. Didi, dada och... typ koko heter de formlösa klumparna i grälla färger som får min dotter att dansa och mig att sjunka ned djupare och djupare i soffan tills kuddarna gör att jag inte längre hör vad de säger. Blir det för outhärdligt kan jag ju bara ta en sväng in i mitt kök och titta på min konstinstallation kylskåpsdörren. Kulturen är död, länge leve kulturen.

Ps. Skicka mig gärna ett mejl om du känner igen dig eller har tips på hur man får in mer kultur i sitt liv igen: emelie.skriver@gmail.com