Äntligen är Spotifys 2020 Wrapped här. Efter att ha fått andras musikår upptryckt i ansiktet på sociala medier öppnar jag nyfiket Spotifyappen för att se summeringen av mitt eget musikår.

Vad och vilka har jag lyssnat mest på?

Upptäckten av det som visas först är skrämmande. Det är ju mitt egna bands låt som toppar listan över de låtar jag spelat mest. 124 gånger har jag streamat debutsingeln som släpptes i våras. Kan ni snälla räkna om Spotify, det måste ha blivit fel. Tyvärr inte.

Som tur är så har pandemiåret fyllts av andras musik också och mitt band är inte med på listan över toppartister (hurra!).

Den listan toppas istället av Kent, Suede och Lana Del Rey. Det känns bättre. Men att jag fortsätter lyssna på Kent år ut och år in är inte heller bra. Det är dags att upptäcka något nytt.

Spotify visar att jag tillhör toppen på 0,5 procent som lyssnar på Kent och jag har spenderat 2 700 minuter på att lyssna. Det är 45 timmar Musik Non Stop. Så har det varit åren efter bandets storslagna begravning på Tele 2 arena den 17 december 2016. Det var länge sen.

Traumatiserad av pandemin känns förresten alla konserter jag varit på som märkliga feberdrömmar. Det går väl inte? 30 000 personer under samma tak? Påhitt.

En roligare nyhet är att plattformen berättar att jag är en banbrytare som lyssnade på Grants "Words" innan den fick 50 000 streams. Det hade varit ännu bättre om jag streamat låten lika många gånger och sluppit se min egna avkomma högst upp på listan.

Det är bara att inse fakta. Spotify har beviset: Jag är en narcissist.

Jag har såklart 124 ursäkter till att det blev såhär.