Sedan några år tillbaka hör det till att jag läser dikten "Tomten" på en traditionsenlig julfest. Ni vet "snön ligger vit på taken, endast tomten är vaken". Det hör även till att värden ska truga, att jag lovar halvt, tvekar, vägrar, säger kanske, och till sist ger med mig, inte sällan efter en sup i äggkopp.
Jag känner egentligen bara värden. De andra på festen träffar jag annars aldrig. Är det så här de tänker på mig? Är det så här de ska minnas mig? Som han som brukade läsa "Tomten"? Tanken slår mig plötsligt.
Hur man blir ihågkommen, och för vad, kan man själv inte bestämma, hur mycket man än försöker. Jag menar, trodde Viktor Rydberg att det var för "Tomten" som han skulle bli ihågkommen? Eller frågan är kanske snarare hur fullständigt bortglömd Rydberg skulle vara om det inte var för att "Tomten" en gång i tiden blev svensk jultradition?
"Tomten" är inte ens en juldikt, inte ursprungligen. Den publicerades första gången i februari 1881. Tomten i dikten är ingen jultomte, det en nordisk gårdstomte, ett sådant där oknytt som ger bonden en spark där bak om han slarvat med mjölkningen. Men när dikten publicerades igen var det i juletid, och senare fick man för sig att göra kortfilm av den, vilken sedan blev en del av julaftons tv-tablå. Och sedan var det klippt.
Bortsett från "Tomten" är det dikten "Betlehems stjärna" – mer känd som julsången "Gläns över sjö och strand," efter att den tonsatts av Alice Tegnér – som gör att vi i dag minns Rydberg. Men den dikten är en insprängd sång i hans roman "Vapensmeden", där den sjungs en ljuv sommarkväll vid Vättern.
Rydberg skrev dock en riktig julberättelse, och inte nog med det; han arbetade om den gång på gång, vilket förvisso inte var ovanligt då han aldrig var nöjd. Kom något av Rydberg i nyutgåva skulle det ändras. Men vi är väl få som kan citera en rad eller ens redogöra för storyn i "Lille Viggs äventyr på julafton"?
Sagan handlar om en julvätte som tar med sig den fattige pojken Vigg på äventyr, men också om barnets benägenhet att med fantasins hjälp fly en svår verklighet. Berättelsen tolkas som självbiografisk, den ska handla om Rydbergs tid som fosterbarn efter att hans mamma dött och hans pappa blivit galen.
Man fattar, sagan om Vigg var viktig för Rydberg, den låg honom nära, den sa något om vem han var, tyckte han. Om Rydberg prompt skulle blivit ihågkommen tack vare julen, då måste det ju ha varit Vigg som han hoppats på. Därtill var han religionsfilosof, tecknare, kulturhistoriker och så skrev han ju riddarromanen "Singoalla" och en hel massa annat, men det blev alltså "Tomten" vi minns honom för.
Och det är ju just det, att vi alla reduceras, och redan i livet; att vi i andras ögon blir något enstaka, och i mitt fall, för personerna på julfesten, är jag han som läser "Tomten", fast jag är mycket mer än så.
Jag kan förstås ha fel; kanske ska de i stället minnas mig som han som trodde att han var Jussi Björling och jämt skulle sjunga med i "O helga natt" när äggkoppen fyllts och tömts vid oräkneliga tillfällen, eller som han som alltid hade med sig en mogen ananas till julklappsleken. Eller, om jag fick bestämma, som han som var så rolig, kvick och klok, belevad, berest och som gav intrycket av att vara en romanfigur.
Men kanske är det bättre att bli ihågkommen för "Tomten" än att inte bli ihågkommen alls.