Den efterlängtade "Sex and the city"-uppföljaren "And just like that" hade premiär på HBO Max i början av december. Det blev en påminnelse om varför det är en kass idé att återvända till en serie som definierade sin tidsanda.
I "Sex and the city" var det tidigt 00-tal i New York och fyra väninnor i 30-årsåldern levde det vilda singellivet på Manhattan. När Carrie, Miranda och Charlotte återvänder utan seriens bästa rollperson, manslukerskan Samantha, är det en sorglig historia där kvinnorna ständigt påpekar att de har blivit äldre och nästan ber om ursäkt för sin existens. Värst är Miranda, som har förvandlats till en meme-version av en så kallad "Karen", med ett pinsamt komplex som vit frälsare.
Framför allt kan inte serien hantera coronapandemin.
"And just like that" utspelar sig i en fiktiv nära framtid där viruset är ett minne blott. Ingen i New York bär ansiktsmask, trots att det ännu är vanligt i nästan alla inomhussammanhang. "Ska vi gnugga armbågar? Jag vet inte hur något funkar längre", säger en person som stöter ihop med SATC-gänget i en tidig scen.
Problemet med att låtsas som om allt är över är ju att det inte är det. Restriktionerna skärptes igen, rädslan för en ny virusvariant pumpas på nytt ut i medierna. Ingen har fått chansen att gå vidare.
För att inte glömma hur hemskt allt redan har varit är det bättre att titta på den nya säsongen av "It's always sunny i Philadelphia" (Netflix). Första avsnittet gör en tillbakablick på åren som gått och vad "the gang" på Paddys pub har pysslat med. Frank (Danny DeVito) har utnyttjat lockdown-ordern för att starta en frisersalong i en porrbutik. Hans varumärke blev starkt tack vare kinesisk motorolja som hårfärg. Tyvärr slarvade han och blev skyldig till ett av pandemins bästa tv-ögonblick: när Rudy Giuliani, mest känd som Trumps borgmästare, hade rännilar av brun hårfärg i hela ansiktet i direktsänd tv.
"South Park" har i stället blickat 40 år framåt i specialavsnittet "Post-Covid" (Paramount Plus). I framtiden är pandemin nästan över och folk kastar sina munskydd och bränner ned Zooms högkvarter. Pojkarna som varit evigt unga och naiva har nu förvandlats till bittra medelålders män. Den mumlande rännstensungen Kenny har gått bort, och hans bäste vän Stanley måste återvända hem till South Park för begravningen. I en parodi på "Blade runner" bråkar Stanley med sin bitchiga flickvän som visar sig vara ett Alexa-hologram.
Men det är mer som har förändrats. Polisstationen har stängt efter alla "defund the police"-demonstrationer, restauranger och klädaffärer har fått epiteten "Max" och "Plus" och barnen har skallarna i VR-hjälmar, förmodligen uppkopplade till Mark Zuckerbergs Metaverse. Kött serveras inte längre (endast insektsprotein är tillåtet) och komikern Jimmy har blivit kung av "woke comedy". Med "skämt" av karaktären: "Vad är grejen med mexikaner egentligen? De lagar underbar mat, deras land har häpnadsväckande stränder och de är verkligen fantastiska människor."
Vissa tv-serier vill få oss att glömma allt som har hänt, medan andra använder misären som bränsle för cynisk komik. "South Park" har hittills varit bäst på att fånga känslan av att pandemin har fått oss att åldras mycket mer än vad vi har förtjänat, och att den kanske inte ens kommer att ta slut.
Vi lever med andra ord redan i framtiden – och det suger.