När min kompis man inte ville skaffa barn anmälde hon sig till en crawlkurs. Jag kommer att tänka på detta mycket resoluta bearbetande av sorg och besvikelse när jag läser "Simmarna" av Julie Otsuka som kom ut på svenska tidigare i år.

Julie Otsuka är mest känd för romanen "Vi kom över havet" (2011) där hon skildrade japanska kvinnor som skeppades till USA som postorderfruar i början av 1900-talet.

I "Simmarna" är sammanhanget mindre. Berättelsen kretsar runt en simhall och dess stammisar. Simhallen med alla sina oskrivna regler (glöm inte att knacka grannen på hälen när du simmar om) blir som en metafor för livet och all galenskap som vi uppehåller oss med. Vad göra när ens man inte vill ha barn? Ta crawlkurs. Vad göra när det gått ett år sedan du fick sparken och inget nytt jobb har dykt upp? Gå till badhuset och simma dina längder. Ta tillbaka normaliteten, kraften i att du flyter i vatten även om det i övrigt känns som att du håller på att drunkna. För på badhuset gäller inga andra hierarkier. Du är den snabba simmaren även om du utanför badhuset inte har en enda person som ringer när du fyller år.

"Simmarna" är inte bara en roman om simning utan även om Julie Otsukas demenssjuka mamma. Mamman som var en av de där simmarna på badhuset men som inte längre kommer dit. I ett av kapitlen räknas allt mamman kommer ihåg och allt hon inte minns upp och visar hur skevt det dementa minnet är. Liksom badhuset saknar det de hierarkier som vi är vana vid. När berättaren, eller Julie Otsuka, tar med sin nya kärlek hem till mamman kommer hon ihåg att ta hans jacka och bjuda honom på kaffe och kaka. Hon kommer däremot inte ihåg hur man gör kaffe eller hur man skär upp kaka.

I ett senare kapitel har mamman kommit till demensboendet Bellavista och med bruksanvisningens känslobefriade och uppräknande ton beskrivs hur en människa sakta men säkert förlorar sin identitet och institutionaliseras. Precis som på badhuset spelar det ingen roll om man har varit busschaufför eller professor i engelska innan man kom dit. Ingen bryr sig. "För det enda som spelar roll på Bellavista är vem du är nu." Den huvudsakliga uppgiften för patienterna under sin vistelse – som de ofta tror är tillfällig – är att vänta. Vänta på att medicinerna ska börja verka, vänta på förmiddagsfikat, vänta: "på nästa samtal från din dotter. På varje liten vänlig handling. En hand på axeln. En klapp på handleden. En kram. (...) och sist men inte minst på sömnens underbara glömska."

Julie Otsuka målar upp en otäckt sorglig bild av att det mesta i livet blir som det blir. Vi kan inte påverka det, eller vi gör det inte. Och så en dag är festen över. Men mitt i allt sorgligt framträder också en osviklig kärlek till en mamma. Små viskningar genom texten som när berättaren fick vara med när mamman på kvällen satte upp håret med papiljotter och fick ge henne hårnålarna en i taget: "Jag ville vara med dig hela tiden." 

"Simmarna" är som ett långsamtverkande vaccin som får blicken att fastna på ens eget beteende, på alla vardagens små handlingar och uppfordrande muttrar i ditt öra: Ringde du din mamma som du lovat att du skulle? Kramade du dotter innan du gick hemifrån? För just det du gjorde eller inte gjorde kan vara det som fastnar i hennes minne den dag när nästan allt annat är glömt.