Tur att de flesta ungar i dag inte förstÄr vad det innebÀr att fÄ "smaka riset" nÀr man har rÄkat göra nÄgot tokigt, tycker Viktoria Hansén.
Gamla böcker kan innehÄlla mÄnga tokigheter. Som Elsa Beskows "Hattstugan" (1930) dÀr de smÄ barnen, efter att ha rÄkat brÀnna ned stugan, fÄr "riset smaka". Mina barn trodde tack och lov att det rörde sig om en tallrik ris som serverades med en god gryta som tröst efter en tuff dag. Inte att modern pryglade sina barn. Jag avslöjade inte sanningen, för det Àr dumt att förvirra barn i den Äldern.
DÀrför har jag svÄrt för Alfons. Jag undrar om det inte Àr dags för honom att tÀnka pÄ pensionen.
I "Listigt, Alfons Ă berg" (1977) Ă€r den lille telningen med det stora huvudet pĂ„ besök hos farmor. Storkusinerna Ă€r ocksĂ„ dĂ€r, och de vill spela kort. Kusinerna sĂ€ger att Alfons inte fĂ„r vara med. Och hĂ€r kommer det mĂ€rkliga: farmor lĂ„ter kusinerna bestĂ€mma. Hon gĂ„r ivĂ€g, ut ur bilden, med sina stabbiga tantvader. Och hon ler â fastĂ€n Gunilla Bergström till och med har ritat dit en tĂ„r pĂ„ Alfons kind! I vardagsrummet lyser en varm gul lampa över samkvĂ€met, i köket dĂ€r Alfons Ă€r ensam och grĂ„ter Ă€r det blĂ„tt och kallt. Hur storyn sedan utvecklar sig Ă€r Ă€ndĂ„ okej; Alfons fĂ„r revansch pĂ„ kusinerna. Men â farmoderns psykopatbeteende kommenteras inte.
Det Àr obegripligt att farmor lÀmnar det yngsta barnbarnet grÄtande i köket för att spela kort med de Àldre, anser Viktoria Hansén.
I "Alfons och odjuret" (1978) befinner sig lĂ€saren Ă„terigen i moraliskt tvivelaktiga trĂ€skmarker. Alfons spelar boll med kompisarna och fĂ„r in ett sjukt bra skott, lillkillen som ska hĂ€mta bollen hittar den inte, Alfons fĂ„r för sig att lillkillen vill ha bollen sjĂ€lv och lappar till honom. SĂ„ lĂ„ngt Ă€r jag med, ungar snedtĂ€nder stup i kvarten och det Ă€r bra igenkĂ€nning. Ănnu bĂ€ttre blir det nĂ€r Alfons fĂ„r Ă„ngest, som manifesteras som ett odjur under sĂ€ngen. Men sedan spĂ„rar det. Alfons möter lillkillen, som med all rĂ€tt Ă€r livrĂ€dd för honom. Lillkillen strĂ€cker fram sin godispĂ„se och sĂ€ger: "Du kan fĂ„ hela pĂ„sen!" Alfons ler överslĂ€tande och svarar att han inte behöver nĂ„gon kola. Men â sĂ€ger han förlĂ„t? Nej, det gör han inte. Vad lĂ€r sig barn av detta? Att man ska förnedra sig inför sin förövare?
Lillkillen erbjuder Alfons allt sitt godis efter att Alfons har gett honom en snyting. Men inget "förlÄt" kommer frÄn Alfons lÀppar. Vad Àr det för sensmoral? undrar Viktoria Hansén.
Mitt sista exempel Ă€r "Skratta lagom! sa pappa Ă berg" (2012) som faktiskt blev sĂ„gad nĂ€r den publicerades. Kusinerna dyker upp igen och förstör Alfons och Millas lek â och skyller pĂ„ dem. Pappa Ă berg fĂ„r för sig att lĂ€ra kusinerna en lĂ€xa och tar med Alfons och Milla in i ett annat rum dĂ€r han ber dem gallskrika medan han slĂ„r hĂ„rt i hĂ€nderna. HĂ€r förlorar Gunilla Bergström mig helt, var det meningen att kusinerna skulle fĂ„ dĂ„ligt samvete och erkĂ€nna sin skuld nĂ€r Alfons och Milla blev straffade i deras stĂ€lle? Nej, den logiken stĂ€mmer inte eftersom kusinerna stĂ„r utanför dörren och gottar sig Ă„t jĂ€mrandet. (Har de fĂ„tt sitt störda beteende frĂ„n psykopatfarmor? tĂ€nker den uppmĂ€rksamme lĂ€saren nu.) Twisten tycks snarare vara att nĂ€r kusinerna inser att pappa Ă berg har fört dem bakom ljuset blir de imponerade av hans list och ser upp till honom. Vad Ă€r det att beundra? En vuxen man som inte kan reda ut konflikter verbalt utan mĂ„ste luras och skrĂ€mmas med nĂ€varna.
De hÀr böckerna borde ha en liten mÀrkning, sÄ att man efter höglÀsningens slut Àr beredd att förklara att farmödrar som fryser ut ett barnbarn ska sÀttas pÄ demensboende, att folk som snedtÀnder och misshandlar ska sÀga förlÄt och att det minsta man kan krÀva av pappor Àr att de Àr empatiska förebilder.