Tur att de flesta ungar i dag inte förstår vad det innebär att få "smaka riset" när man har råkat göra något tokigt, tycker Viktoria Hansén.
Gamla böcker kan innehålla många tokigheter. Som Elsa Beskows "Hattstugan" (1930) där de små barnen, efter att ha råkat bränna ned stugan, får "riset smaka". Mina barn trodde tack och lov att det rörde sig om en tallrik ris som serverades med en god gryta som tröst efter en tuff dag. Inte att modern pryglade sina barn. Jag avslöjade inte sanningen, för det är dumt att förvirra barn i den åldern.
Därför har jag svårt för Alfons. Jag undrar om det inte är dags för honom att tänka på pensionen.
I "Listigt, Alfons Åberg" (1977) är den lille telningen med det stora huvudet på besök hos farmor. Storkusinerna är också där, och de vill spela kort. Kusinerna säger att Alfons inte får vara med. Och här kommer det märkliga: farmor låter kusinerna bestämma. Hon går iväg, ut ur bilden, med sina stabbiga tantvader. Och hon ler – fastän Gunilla Bergström till och med har ritat dit en tår på Alfons kind! I vardagsrummet lyser en varm gul lampa över samkvämet, i köket där Alfons är ensam och gråter är det blått och kallt. Hur storyn sedan utvecklar sig är ändå okej; Alfons får revansch på kusinerna. Men – farmoderns psykopatbeteende kommenteras inte.
Det är obegripligt att farmor lämnar det yngsta barnbarnet gråtande i köket för att spela kort med de äldre, anser Viktoria Hansén.
I "Alfons och odjuret" (1978) befinner sig läsaren återigen i moraliskt tvivelaktiga träskmarker. Alfons spelar boll med kompisarna och får in ett sjukt bra skott, lillkillen som ska hämta bollen hittar den inte, Alfons får för sig att lillkillen vill ha bollen själv och lappar till honom. Så långt är jag med, ungar snedtänder stup i kvarten och det är bra igenkänning. Ännu bättre blir det när Alfons får ångest, som manifesteras som ett odjur under sängen. Men sedan spårar det. Alfons möter lillkillen, som med all rätt är livrädd för honom. Lillkillen sträcker fram sin godispåse och säger: "Du kan få hela påsen!" Alfons ler överslätande och svarar att han inte behöver någon kola. Men – säger han förlåt? Nej, det gör han inte. Vad lär sig barn av detta? Att man ska förnedra sig inför sin förövare?
Lillkillen erbjuder Alfons allt sitt godis efter att Alfons har gett honom en snyting. Men inget "förlåt" kommer från Alfons läppar. Vad är det för sensmoral? undrar Viktoria Hansén.
Mitt sista exempel är "Skratta lagom! sa pappa Åberg" (2012) som faktiskt blev sågad när den publicerades. Kusinerna dyker upp igen och förstör Alfons och Millas lek – och skyller på dem. Pappa Åberg får för sig att lära kusinerna en läxa och tar med Alfons och Milla in i ett annat rum där han ber dem gallskrika medan han slår hårt i händerna. Här förlorar Gunilla Bergström mig helt, var det meningen att kusinerna skulle få dåligt samvete och erkänna sin skuld när Alfons och Milla blev straffade i deras ställe? Nej, den logiken stämmer inte eftersom kusinerna står utanför dörren och gottar sig åt jämrandet. (Har de fått sitt störda beteende från psykopatfarmor? tänker den uppmärksamme läsaren nu.) Twisten tycks snarare vara att när kusinerna inser att pappa Åberg har fört dem bakom ljuset blir de imponerade av hans list och ser upp till honom. Vad är det att beundra? En vuxen man som inte kan reda ut konflikter verbalt utan måste luras och skrämmas med nävarna.
De här böckerna borde ha en liten märkning, så att man efter högläsningens slut är beredd att förklara att farmödrar som fryser ut ett barnbarn ska sättas på demensboende, att folk som snedtänder och misshandlar ska säga förlåt och att det minsta man kan kräva av pappor är att de är empatiska förebilder.
