Niklas Rådströms bok "Som har inget redan hänt" och Inger Edelfeldts roman "Om snö och guld" är färska exempel och runt hörnet väntar Philomène Grandins debut "Glömt allt men inte mig" och Aase Bergs "En uppblåst liten fittas memoarer". Barndoms- och uppväxtskildringar har länge varit på modet. Den svenska litteraturhistorien består väl vid det här laget till hälften av barndomsminnen. Men i vinter och vår är trenden extra stark och den går över generationsgränserna.

Fast det är ju inte bara författare som fascineras av sin barndom. Ack, hur många barndomshistorier har jag inte hört, hur många har jag själva inte berättat? Att berätta om sin barndom är för många av oss något av en favoritsyssla.

Blicken i de flesta barndomsskildringar är ofrånkomligen den vuxnes. Jag kan se barnet som jag var – men barnet kan av förklarliga skäl inte se mig. Men vad händer om våra blickar möts? Pär Rådström (pappa till Niklas Rådström) återkom ofta till barndomen i sitt författarskap. Hos honom möts blickarna. Han kan se barnet – men barnet kan också se honom. 

I novellen "Barnens domstol" ställs en vuxen man inför rätta av en grupp uppretade ungar. Han anklagas för att ha svikit den längtan och de drömmar han hade som barn. Barnen finner honom skyldig och han döms till att ensam framhärda i sin urtråkiga vuxenhet. I romanen "Mordet" blir barnjagets anklagande blick på den vuxne huvudpersonen och skuldkänslorna som det medför så kvävande att han begår (eller försöker begå) ett symboliskt mord på gossebarnet som en gång var han: "Jag vill vara ifred nu. [...] Inte behöva släpa på någon annans föreställningar om hur jag skall ha det."

Hos Pär Rådström har alla vuxna svikit barnet som de en gång var och därmed också sig själva. Sveket består inte bara i ouppfyllda drömmar utan i det faktum att de har blivit vuxen. De flesta av oss blev aldrig sjörövare, rymdfarare, programledare och allt annat vi drömde om att bli som barn. Det enda vi blev var vuxna och det var sällan något som vi fantiserade om. Pär Rådström formulerar det väldigt bra i romanen "Sommargästerna": "Inte ens i mina vildaste drömmar var jag trettiofyra år. Jag var bara något annat. Marskalk, präst, författare eller musiker. Men jag var aldrig trettiofyra år." 

Han skrev många andra bra saker om barndomen. Särskilt vill jag minnas en kort text om det problematiska med att skriva om sig själv som barn. Men min Pär Rådström-samling är tyvärr inte komplett och biblioteken är som bekant stängda.

Tänk att biblioteken är stängda.

Intresset för den egna barndomen är självklart. Men varför vill vi läsa om andras? Det finns lika många svar som det finns barndomsskildringar. Men på ett psykologiskt plan tror jag att vi söker identifikation – vi vill känna igen vår egen barndom i någon annans. Minns du hur man blåste i tv-spelskassetterna när de strejkade? Minns du blandsaften i sirapsflaskan? Minns du "Björnes magasin" och "Kloak"? Sällan känner jag mig så levande som när någon svarar ja på dessa frågor.

Vi söker tennsoldaterna och dockhusen. Pogsen och filmisarna. Smärtingskorna och kapsylsamlingarna. "Trolltider" och "Mysteriet på Greveholm". Barndomsskildringarna blir förföriska speglar i vilka vi kan spegla vår egen barndom och få bekräftelse på att: Ja, så var det. En gång var jag barn och jag hade hela livet framför mig. Det var inte bara en dröm.