"Var inte rädd lille bror", säger teaterchefen Åsa Simma mjukt på samiska. Hon har kommit till ett nedstängt Dramaten i Stockholm, för att filma Giron Sámi Teáhters bidrag till ett nytt, stort samarbetsprojekt: 19 teatrar över hela Sverige ska skriva en monolog om den tid vi befinner oss i: "Osäkerhetens tid". Berättelserna ska sedan filmatiseras och publiceras på Dramatens hemsida, på nationaldagen den 6 juni.

Det mesta är nyskrivet, men Åsa Simma valde en text av samiske Nils Aslak Valkeapää.

– Det är en dikt som tröstar en liten bror, och som säger att han inte ska vara rädd för livet, berättar hon innan hon vänder ögonen mot kameran.

"Viktigt att närvara"

Valkeapää framhåller att människan är en del av naturen. Han skriver också om sjukdom, och att den har sin egen intelligens. Åsa Simma, som har suttit fast hemma i Kiruna i två månader fram till nu, tycker att det känns trösterikt.

– Dikten säger att saker är som de är, och vi kan inte ändra på det. Folk försvinner, folkslag försvinner. Att vara ödmjuk och förstå att man är en liten del av det stora, då kanske man överlever lite bättre, säger hon, och menar att osäkerheten tär på oss alla.

Plötsligt måste den isolerade människan möta och stå ut med sig själv.

– Det här temat är så i tiden så det kommer att nå många. Förr läste man Bibeln för att förstå sig själv. Nu söker man på andra sätt.

Giron Sámi Teáhter har inte drabbats så hårt ekonomiskt av coronaviruset. En stor produktion var planerad för våren men Åsa Simma fick rådet av "en gumma" att inte spela, för att något skulle hända efter jul som skulle påverka hela världen. Hon valde då att skjuta upp produktionen.

– Hade jag haft folk på turné nu hade det varit en ekonomisk katastrof, säger Åsa Simma, som ändå är orolig för teaterns position efter pandemin.

– Vi får inte ta emot publik nu och min oro är att om man vänjer sig vid att vara utan något kanske man inte behöver det i framtiden. Så för dem som vill ha den direkta upplevelsen med levande konst är det viktigt att vi är närvarande.

Europeiskt samarbete

Monologprojektet initierades av Dramaten, där Mattias Andersson tillträdde som ny chef bara någon vecka innan corona begränsade livet i Sverige. Han har jobbat för att hitta andra sätt att nå ut, bland annat genom uppsökande verksamhet. Det här är nästa steg, som också passar hans ofta dokumentära och inkluderande sätt att arbeta med teater.

Att undersöka Dramaten som nationalscen är ett av hans huvudmål och han tycker att det passar särskilt bra med ett rikstäckande nationellt och ett internationellt projekt i det här läget - även om det än så länge bara är i digital form.

Förutom monologerna ska man samarbeta med åtta europeiska teatrar, som alla kommer att gestalta anonyma berättelser av folk i samhällsbärande positioner, exempelvis sjuksköterskor, städare och taxichaufförer. Dramaten ska spela in två sådana filmer. I en intervju med TT pratade Mattias Andersson tidigare i vår om alla de människor utan möjligheter att jobba hemma, som har varit viktiga i krisen:

– Det finns många samhällsbärande funktioner som man kanske har vett att uppskatta mer på andra sidan det här, sade han då.

Enskilt och körverk

Helena Seth, ansvarig för det svenska projektet på Dramaten, är förväntansfull över vad de andra 2–4 minuter långa filmerna kommer att fokusera på. I en paus innan hon ska prata igenom filmvinklar med Åsa Simma berättar hon att de ville ha en form som alla nu ekonomiskt utsatta teatrar skulle klara att få ihop.

– Varje projekt i sig är intressant, men också spridningen av röster. Hur blir de enskilda rösterna, och hur blir körverket som helhet?

För Dramatens räkning är det Athena Farrokzhad som skriver, och stycket ska regisseras av Rebecka Hemse.