Det kan tyckas som en fruktansvärd tid, när tusentals människor över hela världen dör i ett virus. Ändå är katastrofen bara en viskning om man jämför med det hot som klimatförändringarna utgör, menar journalisten Jonathan Jeppsson.
Han sammanfattar vad forskningen säger om klimatet och framtiden i boken "Åtta steg mot avgrunden", som är ett stenhårt knytnävsslag i läsarnas mage.
– Den är fylld av obehagliga saker men det som överraskade mig mest är att det finns sådant som på allvar hotar den mänskliga existensen. Vi tänker att "det kommer nog att bli lite mer stormar, och kanske lite mer regn på vintern". Men saker som att molnen kan försvinna på vissa breddgrader och att syreproduktionen är hotad, eller att insekterna minskar så kraftigt att det kan bli ett problem med matproduktionen – sådant är väldigt obehagligt. Och att det ligger så nära i tiden, säger han.
Ingen realistisk chans
Jonathan Jeppsson är numera nyhetschef på Aftonbladet. 2018 fick hans artikelserie "Sjukt klimat" ett stort genomslag. Det var innan Greta Thunberg hade börjat med sin klimatmission, och före den extremt varma sommaren.
– Klimatfrågan fanns inte i människors medvetande som den gör nu, säger han.
Jonathan Jeppsson hörde något oroväckande i forskarnas röster under intervjuerna – och ville veta hur mycket hopp vi egentligen kan sätta till åtgärderna för att rädda klimatet. Inte särskilt mycket, skulle det visa sig i hans undersökningar. I en recension beskriver Nina Björk läsningen som "att bli överkörd av en bulldozer".
Jeppsson konstaterar att en evig tillväxt är omöjlig på en ändlig planet – ändå tycks vi oförmögna att lägga om kursen. Regnskogen i Brasilien försvinner med en hastighet av två fotbollsplaner i minuten och Kinas import av nötkött har stigit med 19 000 procent på ett decennium, hävdar han. I åtta delar, en för varje årtionde fram till 2100, radar Jonathan Jeppsson upp nedslående fakta om vilka konsekvenser vi kan vänta oss.
– Under arbetets gång insåg jag, i ett gradvis uppvaknande, att de förutsättningar som gäller för att vi ska kunna hålla oss inom 1,5- och 2-gradersmålen är hopplöst långt borta. Vi är långt ifrån en realistisk chans att nå de målen.
Flera förluster
Att skriva boken har varit en sorgeprocess för Jonathan Jeppsson, på flera plan. Parallellt med larmrapporterna skildrar han sin barndom på en gård där tornsvalornas läten fyllde sommarkvällarna som aldrig tycktes ta slut. Nu är fåglarna hotade. Och en privat tragedi fick hans värld att rämna.
– Jag har burit på berättelsen om min bror väldigt länge, säger Jonathan Jeppsson och berättar att han såg sin upplevelse som en metafor för vad hela mänskligheten nu går igenom.
– Vi som familj levde nära en stor katastrof utan att vi anade det.
Att sia om framtiden är vanskligt, vet Jonathan Jeppsson, men han upplever att få vågar prata klarspråk om hotet vi står inför. Politikerna duckar och människor sätter allt sitt hopp till tekniska innovationer: men de har hittills aldrig fått oss att skära ner på vår energikonsumtion, argumenterar Jeppsson. Han menar att det som krävs snarare är en grundläggande förändring av samhället.
– Jag är inne på att vi måste omdefiniera vad som är mänskliga friheter i förhållande till klimatet. I det ligger att vi måste gå tillbaka till ett ganska enkelt liv, säger han med en anstrykning av framtidstro i det mörka:
– Och det har nog redan skett ett uppsving av det livet genom corona.
Iskall vink
Förändring är möjlig, tror Jonathan Jeppsson: de första seriösa prognoserna från perioden med coronarestriktioner visar att utsläppen har minskat med 5–8 procent.
– Det är i och för sig fantastiska siffror. Men det är vad som krävs varje år under överskådlig framtid för att vi ska klara klimatkrisen. Och vem är redo för samma nedskärningar nästa år igen? Vi har fått en möjlighet till ett annat scenario och en iskall vink om vilka enorma uppoffringar som krävs.
Precis som staten ökat sin styrning under coronapandemin, måste starkare stater världen över driva igenom kraftiga strukturella förändringar för att vi ska lyckas komma i närheten av klimatmålen, tror Jonathan Jeppsson. Samtidigt står liberalismens ideal om individens frihet i vägen för det, om inte friheten kombineras med större ansvar. Själv har han redan förlorat hoppet. Han efterlyser en ny typ av etik och filosofi, som formulerar sig kring att människan som art kan komma att dö ut.
– Vi är marinerade i tron att utvecklingen går framåt och att våra barn kommer att bära vårt arv. Men om det jag tror kommer att ske sker så upphävs allt det där. Vad har vi då att hålla fast oss i?