Tusentals tumavtryck formar de avlånga gestalterna, som balanserar på tunna ben. Skulpturerna är de kanske mest kända av den schweiziske konstnären Alberto Giacometti, och finns nu att beskåda på Moderna Museet i Stockholm. Museets chef Gitte Örskou kallar redan utställningen för "en framtida klassiker".
Giacometti gjorde sitt intåg på 1920-talets konstscen i Paris, då den mer traditionelle Rodin var en av storheterna inom skulpturvärlden, och kom snart att utses till en av efterkrigstidens stora uttolkare.
– Hans figurer kom att bli närmast ikoniska för en tid där man tappade tron på människan och där man sökte en helt ny bild av henne, säger kuratorn Jo Widoff.
Dialog med samtiden”
Giacometti har ofta framställts som en konstnär som satt isolerad på sin lilla kammare i Paris. Här kan man beskåda skisserna han ritade över hela väggarna, men utställningen "Ansikte mot ansikte" tar snarare fasta på den dialog han förde med samtida intellektuella – särskilt författarna Georges Bataille, Jean Genet och Samuel Beckett.
– Det var viktigt att öppna upp bilden av Giacometti, eftersom han är så älskad och så befäst i konsthistorien. Han är placerad i en existentialistisk efterkrigstid, där han ska vara. Men han testade sig också fram, och följde många olika sidospår, säger Jo Widoff.
Giacometti tog intryck av surrealisterna, men sökte sig dessutom tillbaka i historien, och till olika icke-europeiska sammanhang. I hans verk finns referenser till egyptiskt och sumeriskt formspråk, och till västafrikanska fruktbarhetsriter. Viktig för Giacometti blev också den avantgardistiska tidskriften Documents, där konstnärer och intellektuella blandade antropologi och konst och reflekterade kring verk från andra kulturer.
Där var bland andra Georges Bataille tongivande, och mötet med honom blev förlösande.
– Precis som André Breton sökte Bataille det undermedvetna, men framförallt begären. Han sökte sig bort från det kultiverade, borgerliga sammanhanget, till en latent, våldsam och ocensurerad natur. Det blev väldigt viktigt för Giacometti, som förstod att han inte bara kunde måla av verkligheten. Det var inte så lätt som han trodde.
Kände sig otillräcklig
Genom hela livet förblev Giacometti upptagen av sin otillräcklighet inför att fånga verkligheten – en upplevelse han delade med Samuel Beckett. På Moderna museet står en av världens kanske minsta skulpturer av en kvinna, framför en större variant. Giacometti lekte med skalan, och försökte fånga det ögat verkligen såg.
I utställningen syns också det första, fint utmejslade huvud som Giacometti gjorde som 13–14-åring, invid ett helt platt och mer surrealistiskt ansikte.
– Han ville komma så nära verkligheten som möjligt. Men på slutet arbetade han inte längre för att avbilda verkligheten, utan för att förstå varför han inte lyckades, säger Jo Widoff.
Precis som författaren Jean Genet, lyfte han också fram människor i marginalen, och uppvärderade det sköra. Men det handlade mer om att komma åt en essens än att skildra en specifik erfarenhet, menar Jo Widoff.
– Hans långsmala skulpturer är inte porträtt av en person utan av ett slags mänsklighet nästan. Han har också kvinnofigurer som är tummade och tärda, och som ser väldigt skavda ut. Men samtidigt har de en otrolig närvaro och reslighet.
Nyexistentialism
Jo Widoff är glad över att en ny generation nu får upptäcka Giacometti – särskilt när hans verk kanske är mer aktuella än på länge.
– Nu befinner vi oss nästan i en nyexistentialistisk tid, där frågor om isolering och alienation är aktuella igen, och där vi får fundera över vad det betyder att möta varandra som människor, säger hon.
Även kuratorn Christian Alendete från Giacometti Foundation tror att det finns en universell mänsklighet i verken som de flesta kan känna igen sig i – och ett möte med människans bräcklighet och motståndskraft som passar vår tid.
– Hans verk handlar om balansen mellan styrkan och svagheten. Och det är lockande, eftersom vi alla står inför frågan vad existensen är: detta tunna filter mellan att vi fortfarande lever till att allt kan kastas omkull.