Även om Britta Byströms pappa spelade andratrombon i en amatörorkester i hemstaden Sundsvall så vill hon inte beskriva familjen som en "musikfamilj". Att hon i dag är en av Sveriges internationellt mest framstående tonsättare tror Britta Byström dels beror på att hon alltid har haft tur med sina lärare.

I kommunala musikskolan – där hon spelade trumpet – hette läraren Thomas Gathe. Det var han som visade vägen till musiken och konsten och väckte en slumrande skaparkraft.

– Jag ville spela ett instrument som hördes, det var därför jag valde trumpet. Som yngst av fyra syskon ville jag inte riskera att bli överröstad. Jag funderade till och med på slagverk ett tag. Men jag var redan då mer inriktad på tonhöjd och fastnade för trumpet.

Näste lärare till rakning var Stockholmsbaserade Mats Larsson Gothe som undervisade henne i kompositionen via korrespondens – via riktiga brev med frimärke.

– Vi träffades ibland men mest var det på distans. Han skickade övningar och skrev brev med tips och råd. Många av hans råd bär jag med mig än i dag.

Mer dansk än svensk

Snart skrotade Britta Byström trumpeten och redan som 18-åring kom hon in på kompositionsutbildningen vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Kursarna var i snitt tio år äldre men som sladdbarn var hon van vid att vara minstingen.

– Äldre killar med stort hävdelsebehov var inget okänt för mig. Jag var van vid att hantera nedlåtande storebröder.

Här hette lärarna Pär Lindgren och inte minst Bent Sørensen – som gjorde att Britta Byström blev mer inriktad på den samtida danska konstmusiken än den svenska.

– Den danska hade länge varit mer fokuserad på det gehörsmässiga, på hur musiken verkligen låter, medan den svenska då och under lång tid hade varit ganska komplicerad skrivbordsmusik.

Britta Byström tog examen 2001 och har sedan dess livnärt sig som kompositör. De första åren var förstås knapra men ganska snart var hon ett etablerat namn.

– Jag har aldrig haft något som liknar ett vanligt jobb och nu kommer jag nog aldrig att få det. Jag tror att jag skulle göra en slät figur på de flesta arbetsplatser.

En kort tid vikarierade hon dock som lärare i komposition vid Musikhögskolan. Men att undervisa var inget för Britta Byström och det var med viss lättnad som hon snart blev utbytt.

– Kanske om jag undervisade en elev som sökte sig till mig – men att undervisa en grupp studenter som man kanske undrar varför de ens har blivit antagna... Det är svårt att vara kompositionslärare eftersom många studenter hellre vill ha uppmuntran än undervisning.

– Det pratas mycket om uppmuntran, inte minst att man ska uppmuntra unga kvinnor att våga satsa på en konstnärsbana. Det är inget fel med det i sig men jag tror att de som är mest lämpade för att bli konstnärer är de som inte behöver uppmuntran. I det verkliga livet får kompositörer ingen klapp på axeln varje dag eller ens varje månad.

Litteraturen som ledstång

Har man tur uppmuntras man som kompositör då och då med ett pris. Till exempel Det Stora Christ Johnson-priset – inget pris smäller högre för en svensk tonsättare. Priset är det främsta och har sedan instiftandet 1958 gått till några av våra största. Britta Byström har länge haft ögonen på priset – och i år fick hon det.

– Om sanningen ska fram så har jag väntat på det här priset. Jag läste nyligen en artikel om den ofta Nobelpristippade författaren Philip Roth där det stod att oktober alltid var en svår månad för honom. Så det kan vara farligt med priser. Det är trevligt när man får dem men de kan också lägga sig som en våt filt över en konstnärs liv.

Britta Byström skriver i snitt sju verk per år – mest för orkestrar – men 2020 har produktionstakten slagit rekord som en följd av coronapandemin; inställda repetitioner, resor och uruppföranden har frigjort mer tid och resulterat i tolv nya verk.

– Jag hade ett stort verk som skulle framföras av Göteborgs Symfoniker som en del av Beethovenjubileet, men en vecka före uruppförandet slog corona till. Det heter "Voyages extraordinaires" och är inspirerat av Jules Vernes äventyrsromaner.

Just litteraturen går igen i konstnärskapet. Hennes kompositioner hämtar inte sällan sina titlar från allehanda romaner och dikter. Britta Byström har alltid varit en läsande person och hon tycker även att författarens arbetsprocess ligger nära hennes egen.

– Jag identifierar mig med dem som sitter ensamma och gör något som tar lång tid. När jag gör ett nytt verk vill jag ofta ha något att hänga upp fantasier och idéer på och det blir inte sällan ett annat konstverk – ofta en bok, men det kan också vara bildkonst eller annan musik. Det blir en ledstång att hålla sig i under arbetet så att man inte tappar riktningen.