Författaren Tove Folkesson är uppvuxen i Kalmar och numera bosatt på Öland, två platser som återkommer genom hennes författarskap. Hon romandebuterade 2014 med "Kalmars jägarinnor", den första delen i en trilogi som tre år senare avslutades med "Ölandssången", och gav i fjol ut den autofiktiva "Hennes ord: värk I–III".

Tove Folkesson menar att hon ofta använder sig av dialekt i sitt skrivande, antingen på pappret – till "Kalmars jägarinnor" hör exempelvis en kalmaritisk ordlista – eller i sitt huvud. När hon skriver strävar hon efter att sätta fingret på den gemenskap som uppstår genom ett delat språk – oavsett om det handlar om millennieskiftets ungdomskalmaritiska, eller den lågmälda, underfundiga öländskan.

När Tove Folkesson ska välja ett favoritord på dialekt väljer hon "fnyk", ett öländskt ord som hon lärde sig när hon en dag skulle ta flingor hemma hos sin mormor och det bara kom damm ur paketet. Eller, som mormodern sade: "bara fnyk" – något litet och nästan obetydligt, som just damm, eller yrsnö. Enligt "Svenskt dialektlexikon" används ordet ofta för att beskriva något finfördelat, även om uttrycket "inte ett fnyk" i betydelsen "inte ett dugg" är mer utbrett.

TT: Hur använder du det?

– Det finns inga flingor kvar, det är bara fnyk. Jag tycker att det är vackert att ha ord för det som är på gränsen till obetydligt, men som ändå finns. Dialekterna bevarar ofta den typen av uppmärksamhet på världen.