Kulturhuset Stadsteatern och Dramaten har stängts. Snart går fler kulturinstitut samma öde till mötes. I fruktan för en politisk agenda att släcka kulturlivets strålkastare för gott möts skådespelarna Sara Jangfeldt och Andreas T Olsson på scenen Under Fontänen på Sergels torg i centrala Stockholm. De sätter upp “Den sista kabarén”, medan en allt mer apokalyptiskt tillvaro tornar upp sig.
Satiren skrevs under 2018 och spelades fram till december året efter, när skalven i Kultursverige sakta stillades efter metoo-uppropet, chefskaruseller och stambyte på Dramaten och Stadsteatern.
Plötsligt en realitet
Det är december 2020. Ett stenkast in i framtiden från att de sista applåderna tystnat har "Den sista kabaréns" uppdiktade scenario lamslagit teatervärlden.
– Det är kusligt. Det som vi lekte med som ett tankeexperiment i satiren är plötsligt en realitet. Hade vi spelat den nu så hade ingen skrattat, för situationen är otroligt deprimerande, säger Andreas T Olsson, med en ton lika dyster som decembermörkret utanför.
Anledningen till nedstängningarna är, till skillnad från i satiren, inte något som i första hand är politiskt, tillägger han.
Fem föreställningar
Några kvarter österut från Under Fontänen ligger Kungliga Dramatiska Teatern.
På stora scenen står dekor och rekvisita till uppsättningen av "Röde Orm" som Andreas T Olsson också spelar i. I salongen är det tomt.
Repetitionerna för pjäsen började i januari i år, men avbröts i mars.
Efter många om och men öppnades dörrarna för premiären i september på Dramatens stora scen. I publiken satt 37 åskådare.
– Vi hann spela fem gånger för som högst 50 personer per föreställning innan de nya restriktionerna infördes. "Röde Orm" skulle vi nog ha spelat 50 eller 75 gånger under året, säger Andreas T Olsson på scenen.
Trots längtan efter att både stå på scen och sitta i publiken igen tror han inte att framtiden blir som före corona.
– Jag är en romantisk och naiv människa, och jag vill tror att när det kommer ett vaccin, åh! Publiken kommer att älska att komma tillbaka! De kommer att stå i kö, men på behörigt avstånd. För jag tror att det kommer att ta många år innan det blir som det var förut.
Istället väntar en ny normalitet, där publikens behov måste få ännu större fokus, menar Andreas T Olsson.
– Det är publiken som betyder någonting. Finns inte de, så finns inte vi eller vår verksamhet. Det har blivit ännu tydligare nu.
Lyckligt lottade
Och för Dramaten, som överlever tack vare statliga medel, kommer ändå en stor del av intäkten från en betalande publik.
Men just den här teatern är lyckligt lottad, tillägger han.
– Det finns en statsfinansiering som gör att vi faktiskt kan spela för 50 stycken i publiken. Vi kan spela för åtta om så vore.
Till skillnad från Sveriges nationalscen lever privata teatrar enbart på besöken av sina åskådare, konstaterar han.
– De kan förhoppningsvis få del av krisstöden, men räcker det?
Han fortsätter:
– I "Kabarén" lekte vi med tanken att det fanns en politiskt inställning till att kulturen inte är betydelsebärande för samhället. Så är inte fallet nu, men man får passa sig för att inte bli deprimerad när man tänker på hur den lilla världen med teatrarna, museerna och konserthusen kommer att se ut på andra sidan av corona. Det är klart att kulturlivet kommer att finnas kvar, men på vilket sätt?
De senaste politiska åtagandena har visat på en stor okunskap om hur kulturen fungerar, hävdar han.
– Precis som andra näringar är hela spektret viktigt, allt från Dramaten till Fredriksdalsteatern och riksteaterföreningen i Uddevalla. Den ena beståndsdelen göder och föder den andra: vi måste kunna hjälpas åt att bära kulturen, för den kan inte bära sig själv. Det måste beslutsfattare förstå.
"Kan inte bara vänta"
Corona har fört med sig svåra konsekvenser, men enligt Andreas T Olsson måste det också kunna leda till något positivt i bemärkelsen att man stannar upp, oavsett vad man än jobbar i för verksamhet, och frågar sig hur vi kan fortsätta framåt.
– Det finns mängder av stora filosofiska frågor om vad det innebär att vara människa efter corona. Det måste vi ta tag i, för vi kan inte bara vänta på att det ska bli som vanligt igen, säger han och läser ur en av sina verser från “Den sista kabarén”:
– Sen snoozade jag ostört till tio i elva, och sov på saken i ett enda sträck. Ni kan alla inse, ni fattar ju själva, att starten på dagen plötsligt var väck.
– Visserligen är jag vaken och klar, men jag är missnöjd med missen, jag vill remissa, början av resten på det jag har kvar, med sin framtid ska man ej kompromissa.
