"En beslutsam kvinna med handväska klarar sig väl på något sätt" skriver Elin Wägner i ett brev när hon 1923 ensam ska bege sig in i det ockuperade Ruhrområdet. Och, skriver hon med gott humör, "så får man väl uppbåda de karlar som är förälskade i en att hjälpa en".

Ändå är det framför allt som allvarlig, arbetssam och religiös – men också motsägelsefull och ibland till och omdömeslös, som Per Wirtén beskriver författaren och tänkaren Elin Wägner.

"Europa, ständigt detta Europa" heter hans bok. Till skillnad från Ulrika Knutsons färska livsbiografi, "Den besvärliga Elin Wägner", koncentrerar sig Per Wirtén på en avgränsad tid och på historiska skeenden i hennes liv som intresserar honom alldeles särskilt. Även om han inte nödvändigtvis tycker om Wägner är det under de här åren på 1920-talet som han har lättast att identifiera sig med henne.

Självständig tänkare

Under reportageresorna i ett Europa svårt söndrat av första världskriget utvecklades hon, enligt Wirtén, både som pacifist och självständig tänkare.

– Hon hamnade mitt i de storpolitiska strömvirvlarna i Europa. Vart ska Europa ta vägen för att inte krigen och våldet och de etniska rensningarna, tvångsförflyttningarna, ska upprepas? Det är frågor som fortfarande är olösta och aktuella varje dag.

Sverige hade förvisso manliga författare som Carl Jonas Love Almqvist och August Strindberg men i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet var det kvinnorna som på allvar försökte greppa världen och sin plats i den, enligt Per Wirtén. Efter Fredrika Bremer och Ellen Key kom Elin Wägner.

– Det är ofta från de underordnade som de intressanta idéerna och behoven att formulera sig kommer.

Hemma i Sverige skulle hon tillsammans med sina borgerliga radikala kvinnovänner i Fogelstadsgruppen starta en feministisk veckotidning, ett politiskt parti, en tankesmedja och en klassöverskridande kursverksamhet för kvinnor. Redan 1923 argumenterade hon för ett Europas förenta stater, konstaterar Per Wirtén som i sin bok reser med henne på reportageresor i det ockuperade Rhenlandet – inklusive Ruhrområdet – som fransmännen invaderade för att med militära medel tvinga tyskarna att betala av det stora skadeståndet efter första världskriget.

Förnedringen

Elin Wägner upplevde den tyska förnedringen, och såg tydligt hur den gödde hat, nationalism och rasism gentemot de svarta soldater som fransmännen hämtat från kolonierna.

– Hon tar det här språnget till att bli en betydelsefull intellektuell. Jag tror att hon gjorde det medvetet och för att lyckas med det var hon tvungen att lämna Sverige och konfronteras med internationalism, nationalism och rasismen som hon aldrig träffat på tidigare, men som hon sedan bearbetade resten av sitt liv.

Samtidigt som hon var djupt engagerad i internationellt kvinnligt fredsarbete hade hon en kärleksaffär med en tysk nationalist, som omgav sig med människor långt ut på högerkanten, sedermera nazister, kanske blev han också en sådan själv.

– De var så otroligt aparta, och ändå hittade varandra, det kan man ju inte låta bli att undra över, eller hur?

Men var det verkligen ett seriöst eller ens särskilt passionerat förhållande från den då frånskilda Elin Wägners sida?

– Anledningen till att det var en lycklig historia tror jag var att den var omöjlig, den var en fantasi och lek, den kunde aldrig bli ett allvarligt engagemang.

"Kvinnor" blir "mödrar"

Per Wirtén är helt och hållet med Wägner så länge hon står mitt i moderniteten och framåtrörelsen. När hon senare i livet flyttar till Lilla Björka i Småland blir han däremot både sur och irriterad på att hon, framhåller han, nu vurmar för det ursprungliga, skiftar fokus från "kvinnor" till "mödrar" och tycker att dessa ska arbeta i hemmet i stället för utanför.

Men, betonar han, det hindrar inte att hon – trots att hon inte hade kunnat stoppa andra världskriget – klarsynt såg sambanden mellan manlighet, militarism och nationalism:

– Hon dör ju övertygad om att allt hade gått förlorat. Men i själva verkat hade hon gjort något som kommande generationer kunde fortsätta att arbeta med.