"Diego Maradona" (2019)
Dokumentären följer hur Maradona på 80-talet blir världens bästa fotbollsspelare och en frälsargestalt i Neapel – för att några omtumlande år senare förvandlas till utskälld kokaintorsk och Italiens mest hatade man. Asif Kapadia skildrar mästerligt dramatiken på planen, den enorma pressen på den unge fotbollsstjärnan, det påträngande kaoset i Neapel och hur Diego, en snäll arbetargrabb, konstruerar Maradona, en skrävlande larger-than-life-persona – som en sköld mot kändisskapet. När du sett den kastar du dig över Kapadias tidigare dokumentär om formel 1-föraren Ayrton Senna.
"Whip it" (2009)
I ett andligt systerskap med den gamla Madonna-rullen "Tjejligan" regidebuterade Drew Barrymore 2010 med det här fartfyllda roller derby-dramat. Det handlar om 17-åriga Bliss (Ellen Page) som tröttnat på sin lilla håla och sin mammas fixa idé om skönhetstävlingar. När hon så upptäcker sporten/livsstilen roller derby förändras allt. Det är inte ofta man får se 30-plus-kvinnor sporta, vara skitsnygga, puckade och bara ha allmänt kul men här frossas det i slagsmål, matkrig och allmän lössläppthet. Stundtals känns det lite krystat med alla luftgitarrer som spelas för att visa att tjejer kan rocka, men mestadels är det kul, charmigt och mysigt.
"Offside" (2006)
Varför görs det så få svenska sportfilmer? Bo Widerbergs gamla "Fimpen", den där träiga "Åshöjden"-serien från 80-talet, "Ofrivillige golfaren" – de är lätträknande, och sällan särskilt bra. Mårten Klingbergs långfilmsdebut “Offside" tillhör undantagen. I en liten bruksort är herrarna i den anrika fotbollsklubbens jumbo i division 6 och den brokiga skaran strykpojkar måste börja vinna för att rädda laget från att skrotas. Stabil underdog-komedi med stabila skådespelarinsatser av bland andra Jonas Karlsson, Anja Lundqvist och Ingvar Hirdwall.
"Creed" 1 och 2 (2015 och 2018)
Sylvester Stallone och Dolph Lundgren reser sig på nio och levererar sina karriärers bästa stunder när de på ålderns höst åter spelar Rocky och Ivan Drago. "Creed 2" lyckas med konststycket att kännas fräsch och äkta mitt i all (nödvändig) förutsägbarhet. De gåshudsframkallande ögonblicken är många, som när den klassiska "Eye of the tiger"-slingan dammas av i precis rätt ögonblick. Framför allt handlar "Creed 2" om arv och om att vara en man och predikar vikten av att män, för att kunna vara just män i stället för sänken för sin omgivning, måste få kontakt med sina känslor och dra lärdomar av goda manliga förebilder. Sylvester Stallones budskap ekar genom boxningshallarna: Vad är en lampa om den inte får lysa? Precis.
"Friday night lights" (2006–2011)
I den fiktiva Texas-hålan Dillon kretsar hela livet kring Panthers, stans skollag i amerikansk fotboll. I fem böljande säsonger följer serien spelare, cheerleaders och ett gäng andra invånare vars öden är knutna till laget. Det här är ett drama som handlar om så väl småstadsliv och ungdomsproblem som stora frågor kring klass, ras och identitet. Och om amerikansk fotboll så klart – och du måste verkligen inte kunna reglerna för att ryckas med i dramatiken. Sentimentalt och väldigt amerikanskt, men på samma gång både vardagligt och djupt mänskligt. Bygger på en tidigare långfilm, men serien är bättre.
"Armbryterskan från Ensamheten" (2004)
I den lappländska byn Ensamheten bor 16 personer. 16 urstarka invånare som alla är släkt med varandra. En av dem är Heidi Andersson, som är fyrfaldig världsmästarinna i armbrytning. Det är riktigt kul att följa henne och de andra genom tävling, träning och vardagsbestyr. Samtidigt är det här en dokumentär om idrottens väsen. Om vad som krävs för att bli riktigt bra, om att satsa och offra för att bli bäst på en sport som då inte ens erkändes av Riksidrottsförbundet, om vad en stark gemenskap betyder även i individuella idrotter. Och det är bara något så tillfredställande med att se sjukt starka människor ta i så de nästan spricker.
"Moneyball" (2011)
Ett enormt underhållande baseballdrama – som inte handlar om en tränare på dekis som måste ta sig samman eller om en enskild spelare som måste komma över privata problem för att i sista akten rädda laget. I stället handlar det om den vanligen så anonyme sportchefen, i det här fallet den verklige Billy Bean, chef över baseballaget Oakland A's. Till omgivningens bestörtning beslutade han sig att satsa på en helt ny speltaktik. Teorin, som kallas "Moneyball", går ut på att med hjälp av fakta och statistik snarare än image och snyggt spel, bygga sitt lag utan svindyra spelare. Det är inte lika torrt som det låter. Manusförfattarna Steven Zaillian och Aaron Sorkin vet hur det grundläggande sportfilmsdramat ser ut och David vs Goliath-temat sitter som en smäck.
"Dodgeball" (2004)
En brokig skara knäppskallar med Vince Vaughn i spetsen försöker rädda sitt nergångna gamla gym. För att göra det måste de vinna i spökboll mot antagonisten Ben Stillers topptränade fuskspelare från det påkostade supergymmet på samma gata. Den är dum och bullrig och upplägget är fullständigt idiotiskt, men man ska aldrig underskatta den komiska effekten av att se någon få en boll kastad stenhårt i ansiktet. Rip Torns koleriske och skiftnyckelkastande tränare gör dessutom att "Dodgeball" passerar målsnöret som den bästa sportkomedin genom tiderna, någon hundradel före "Caddyshack" och "Kingpin".