I den nya filmen ”It must be heaven” har filmaren Elia Suleiman huvudrollen som sig själv. Hur stora likheterna är mellan den man vi ser på filmduken och verklighetens filmskapare är oklart. Men skildringen av hur han storögd och i princip stum reser över världen och försöker få göra sin film är mycket underhållande på ett sätt som har släktskap med både Jacques Tati och Roy Andersson.

Suleiman tar oss från hemstaden Nasaret till Paris och därefter till New York. Med sin panamahatt på huvudet och med händerna på ryggen iakttar han omvärlden och dess absurditeter – poliser i Paris som kör någon sorts synkroniserad dans på sina segways, soldyrkare som slåss om stolarna i en park i samma stad, en familj i New York som kliver ur en taxi med automatvapnen hängande över axlarna. Ibland är det oerhört roligt, ibland framkallar det småleenden – det är hela tiden underhållande.

Gatorna är ofta folktomma med Suleiman som den ende personen, eller en av få närvarande, där han står stilla och betraktar en byggnad eller vad de andra personerna i tablån (bilderna känns ofta som sådana) gör. Han ler bara en enda gång, och han yttrar bara några få ord – det är när en taxichaufför i New York frågar var han kommer ifrån och Suleiman svarar först ”Nasaret” och sedan ”Palestina”.

Hemlandet finns på något sätt med hela tiden, även i Paris och New York – i Paris nobbar en producent (spelad av den verklige filmproducenten Vincent Maraval) att göra hans film eftersom den ”inte är tillräckligt palestinsk”.

Och så kan man ju också se det. Vad Suleiman gör är att skildra en värld där absurditeterna är sig lika överallt, där hot och övervakning alltid är närvarande. Ett gäng unga män med träpåkar i händerna kommer rusande mot honom i Nasaret, fem poliser förföljer en gammal kvinna på t-banan i Paris, där Suleiman själv blir trakasserad av en hotfull ung man, en helikopter snurrar över honom i New York. För att inte glömma scenen där ett gäng poliser a la Keystone Cops jagar en ung kvinna med änglavingar.

”It must be heaven” är en film som behövs just nu – som får oss att skratta och le även åt tillvarons mer brutala absurditeter.