Begreppet "Valley girl" myntades av Frank Zappa i slutet av 1970-talet. Zappa skrev en låt tillsammans med sin 14-åriga dotter Moon Unit; en diss mot bortskämda gymnasietjejer i Kaliforniens San Fernando Valley. De som pratade så kallat "valspeak" (exempelvis frasen "bitchin'") och levde ett skyddat liv som pendlade mellan stranden och shoppinggallerian.
När låten skrevs fanns inga "Valley girls" som passade in exakt på beskrivningen, men låten var så hittig att den skapade ett fenomen i Los Angeles. Filmen "Valley girl" (1983), som i svensk översättning fick heta "Det svarta fåret", kapitaliserade på trenden för sin pastelltonade Romeo och Julia-berättelse. En ung Nicolas Cage fick sitt genombrott med dåliga tänder men oförglömlig charm. Cage spelade punkgrabben Randy från Hollywood som kraschar en Valley-fest och charmar Julie (spelad av Martha Coolidge), en Valley-tjej som känt sig kvävd inuti sin privilegierade bubbla och drömmer om någonting annat än sin sportfåne-pojkvän.
Julies och Randys kärlek är omöjlig men blir förstås Lady och Lufsen-gullig ändå med sin naiva 80-talsestetik.
Remaken då? Visst hade det varit kul att se en nutida uppdatering av berättelsen, där Julie faller pladask för en hostmedicinberoende Soundcloud-rappare. Men nej, remaken är mer en musikalisk kitsch-målning utifrån originalet. Pastellerna är pastelligare, soundtracket bubbelgummigare och Julies pojkvän ännu mer vidrigt arrogant. Det senare kan vi tacka Youtube-profilen Logan Paul för, då han i princip spelar sig själv.
Julie spelas kompetent av Jessica Rothe och med lite mer agens. Randys rollperson har också uppdaterats. Tyvärr är den surfarsnygge Josh Whitehouse dränerad på den karisma som Nicolas Cage tillförde rollen.
Kanske är jag galen, men filmen är verkligen inte outhärdlig. Sång- och dansnumren växlar mellan Cindy Laupers "Girls just wanna have fun", Kim Wildes "Kids in America" och The Go-Go's "We got the beat". Ofta direkt plågsamt framförda i tondöva nyproduktioner. Även om det ibland är objektivt dåligt tillför plastigheten ytterligare ett metalager till den hyperytliga 80-tals-kultur som filmen vill återskapa. Känslan av årtiondets lika destruktiva som förföriska naivitet ska inte underskattas.