George Clooneys skägg består mer av snö och is än faktisk behåring. Han står i en snöstorm vid polcirkeln, utan sin skoter som precis kraschat genom isen. Det är 2049 och resten av mänskligheten verkar ha dukat under i en oklar katastrof som gör atmosfären giftig. "Det går bra, vi klarar oss", säger Clooney till en liten flicka som han försöker hålla liv i.
Ingen tror honom, förstås. "The midnight sky" är inte den typen av drama, det här kommer att gå käpprätt åt skogen, det är tydligt för publiken från första sekund och det vet förstås Clooneys rollfigur också. Han heter Augustine och är en forskare som lider av en svårartad cancer. Ensam med en liten kvarglömd flicka på Barbeau observatorium, som ligger i en sista liten ficka av duglig luft, upptäcker han att det finns en rymdfärja kvar ute i mörkret.
Den är på väg tillbaka till jorden efter att ha undersökt möjligheterna för mänskligheten att hitta ett nytt hem. Den fem personer starka besättningen leds av kapten Adewole (Daniel Oyelowo) och hans gravida tjej Sully (Felicity Jones). De får inte kontakt med någon på jorden men håller modet uppe.
Augustine å sin sida inser att han måste bege sig till en annan forskningsstation med en starkare antenn för att kontakta rymdfärjan och varna dem. Han tar med sig den lilla flickan och beger sig ut i snökaoset.
Filmen bygger på en roman av Lily Brooks-Dalton och är en stämningsfull historia, om än inte speciellt överraskande eller innovativ. Men den är välspelad och trycker som sig bör i apokalyptiska filmsammanhang på det där som gör oss mänskliga och som vi på allvar skulle sakna – relationer, familj, musik och god mat – när allt skakas om och försvinner.
Den snyggaste delen, en mycket elegant filmad rymdpromenad med dramatiskt efterspel, förhöjs effektivt med hjälp av Alexandre Desplats musik och känns som inspirerad från den mästerliga "Gravity", där George Clooney händelsevis medverkade i en biroll.
Känner man sig stark är det här en på intet vis omistlig men ändå sevärd film, som plockar hem sina vemodiga poänger i en slutscen som märkligt nog påminner om den i "Mandomsprovet" – oroväckande och försiktigt optimistisk på samma gång.
