"Minari" är regissören Lee Isac Chungs femte film, och den bygger delvis på hans egen uppväxt som son till koreanska föräldrar som hade en gård i Arkansas.
Historien utspelas under tidigt 1980-tal, då pappa Jacob (Steven Yeun) och mamma Monica (Yeri Han) har flyttat familjen från Kalifornien och storstaden för att starta om på landsbygden i Arkansas. Planen är att börja odla grönsaker och sälja till andra koreanska immigranter. Lika entusiastisk som pappan är, lika skeptisk är mamman. Barnen, som är födda i USA, hamnar i kläm där emellan.
Som en kompromiss mellan makarna anländer så mormor Soonja, direkt från Sydkorea till familjens enkla boning ute på vischan, där vattenbrist och hårt arbete står på agendan.
"Du är ingen vanlig mormor", konstaterar (den fantastiskt gullige) dottersonen David misstänksamt när mormor inte ens kan baka kakor och skapar en hel del friktion. Men mormor Soonja har andra kvaliteter ska det visa sig – inte minst bjuder den Oscarsbelönade och helt oemotståndliga Youn Yuh-Jung filmpubliken på några komiska höjdpunkter.
"Minari" är på ett sätt en traditionell berättelse om en immigrantfamilj där den första generationens satsning på ett nytt liv kostar på, kroppsligen och själsligen. Men Lee Isac Chung lyckas också på ett eget och skickligt sätt berätta om något universellt på temat familj, som träffar rakt i hjärtat.
Och det med små gester och utan att hela tiden understryka dramats vändningar med rödpenna. Dialogen är sparsmakad och händelseutvecklingen långsam. Men de vackra scenerierna, fotot med det öppna jordbrukslandskapet och den (eventuellt lite väl pompösa) smäktande musiken skapar en sådan feel-goood-stämning att man sakta vaggas in i familjens liv och gärna stannar där rakt in i det förlösande slutet.
Lite udda typer kryddar berättelsen och familjen möter också en fin men ibland lite missriktad värme hos de lokala bönderna runt omkring deras kämpande lilla verksamhet. "Minari" är en liten men stor film på samma gång, som utan att bortse från de svårigheter det innebär att starta om på ett främmande ställe, heller inte målar den erfarenheten i hopplöst mörka toner, tvärtom.