Isländske Lars är bara en liten pojke när han dansar till Abbas "Waterloo" framför tv:n och inser sitt kall i livet: han ska vinna Eurovision Song Contest. Släkt och vänner hånskrattar. Och de får rätt. Många år senare är Lars (spelad av Will Ferrell) en medelålders förlorare med pudelrockarfrisyr utan familj. Han bor hemma hos sin far, en karg fiskare (Pierce Brosnan) som tycker att Lars skämmer ut honom med sina fruktlösa drömmar. Den enda personen som tror på Lars är Sigrit (Rachel McAdams) som utgör andra halvan av deras band Fire Saga. Hon tror på alver och klär sig uteslutande i stickade kläder.
Bandet har den där äkta mello-kvaliteten som landar mellan oklar nationalromantik, cosplay-kostymer och intetsägande powerpop. I låten "Vulcano man" slipar de på en robot/vikinga-estetik med vulkanreferenser.
Första kapitlet av "Fire Saga" är filmens svagaste. Mikael Persbrandt gör visserligen en rolig roll som kall finansman i den isländska småstadens kommunstyrelse, som annars befolkas av hurtiga optimister. Men lokalinvånarna i Lars och Sigrits lilla isländska håla äter upp parkeringsbiljetter på grund av småstadstristess, ett av för många skämt som landar på fel sida om buskis.
Efter en serie sjuka händelser leder en tragedi till att duon Fire Saga får en chans att tävla i ESC. Men i deltävlingen sätts Lars och Sigrits relation på spel. Den ryska playboyen Alexander Lemtov (genialiskt slemmigt spelad av Dan Stevens från "The guest"), som tävlar med bidraget "Lion of love", börjar förföra Sigrit. Bland annat med ett sing a long-nummer. En scen som bryter fjärde väggen, men utan att störa tonträffen nämnvärt.
"Fire Saga" når inte riktigt upp till liknande tematiska Will Ferrell-burgare som "Talladega nights" eller "Blades of glory". Det är alltid svårt för amerikaner att snickra ihop skämt på sina nidbilder av européer. Eurovision Song Contest som koncept är extra svårt att göra satir på, eftersom verkligheten redan är så ofrivilligt töntig. Ändå lyckas "Fire Saga" hitta kärnan av total tomhet som artisternas nummer ofta representerar. Filmen blir en flabbfest när en "Game of thrones"-utsmyckad riddare sjunger lika ljuvligt som The Weeknd, eller när den svenske rapparen Johnny John John levererar den monumentalt mjuktuffa refrängen "I told my mama I ain't gonna come home, I'm coolin with da homies!".
Rättelse: I en tidigare version var namnet på regissören fel.