En person som med hjälp av sin kamera spionerar på grannarna tvärsöver gatan. En person som en kväll tycker sig uppleva att ett mord begås i huset mitt emot. En person som inte blir trodd av någon.

Javisst, det här är premissen till Alfred Hitchcocks klassiker ”Fönstret åt gården”. Det är också premissen till AJ Finns bästsäljare ”Kvinnan i fönstret”, som nu har blivit film i regi av Joe Wright. I Hitchcocks film, baserad på en bok av Cornell Woolrich, var det en temporärt rullstolsbunden fotograf som spionerade på sina grannar. Här är huvudpersonen Anna Fox, en skild barnpsykolog som lider av depression och av agorafobi (torgskräck) och inte törs lämna sitt stora, mörka hus på Manhattan.

En ny familj flyttar in i huset mitt emot. Anna lär först känna familjens tonårsson Ethan och därefter hustrun Jane, medan maken Alistair mest verkar vara aggressiv.

En kväll händer något som får Anna att ringa efter polisen. Men det finns inga bevis för det hon säger sig ha sett. Har det verkligen hänt eller gör hennes medicinering och alkoholintag att hon fantiserar?

Boken ”Kvinnan i fönstret” var mycket spännande och hade några väl inplacerade vändningar. Och jodå, de här vändningarna finns med även i filmen men det blir aldrig spännande. Väldigt mycket är förutsägbart och slutet känns hafsigt ihopsatt och otillfredsställande. Uppenbarligen har man efter testvisningar klippt om och lagt till nya scener för att inte göra publiken förvirrad. Det lyckades man inte med.

Amy Adams är bra i huvudrollen, medan tunga skådespelare som Gary Oldman och Julianne Moore slösas bort. Och varför har man inte lyckats med att göra huset som Anna bor i till det skräckinjagande inslag som det borde ha varit? Det blir inte spännande bara för att Amy Adams tittar över trappräcket med dov musik i bakgrunden.

Det här påminner om hur illa det gick när Tomas Alfredson regisserade ”Snömannen”. Bra bok, bra regissör, bra skådespelare och ändå blev det en katastrof. Nej, ”Kvinnan i fönstret” är inte en katastrof, men det är en klar besvikelse.