Norska Lene Marie Fossen har haft anorexia sedan hon var tio år. I början av den här dokumentären är hon 28 år och fortfarande svårt sjuk. Hon säger att hon som liten ville stoppa tiden och inte bli vuxen. Hon har heller aldrig kommit in i puberteten och har en barnlik framtoning, bor hemma och är ruskigt ensam.
Men det finns en sak som hon älskar och det är att fotografera. På den grekiska ön Chios, dit hon återkommer på semester med sin mamma, tar hon imponerande porträtt av den åldrande lokalbefolkningen. Även syriska barn som precis har landat på ön i gummibåtar blir fotograferade av Lene Marie Fossens känsliga kamera. Men allra mest slående är de Caravaggio-inspirerade bilder som hon tar av sig själv, delvis avklädd i ett metaforiskt nedgånget och övergivet gammalt leprasjukhus på ön. Fotosessionerna dokumenteras av filmarna till "Självporträtt" på ett intimt men ändå inte för närgånget sätt, vilket är betecknande för filmen i stort.
Lene Marie Fossen beskriver det som att hon har en "naziregim" i kroppen, som begränsar henne. Men fotograferandet ger henne matlust. Och det går riktigt bra för henne, med utställningar och lovord från inte minst den etablerade norska fotografen Morten Krogvold.
Att framgångarna med fotograferandet ska rädda Lene Marie Fossen är förstås vad man sitter och hoppas på. Förmodligen är detta också vad filmskaparna Espen Wallin, Katja Høgset och Margreth Olin kanske har sett framför sig. De följer henne under sju år och det blir en gripande upplevelse och en riktigt stark övning i att hantera så många olika känslor på samma gång.
Men det blir inget lyckligt slut och Lene Marie Fossens hårt prövade föräldrar får i stället begrava sin dotter 2019 efter att ha kämpat mot hennes vidriga sjukdom i 22 år.
Lene Marie Fossen pratar ofta i filmen om "skönheten i smärtan", och ur ett konstnärligt perspektiv förstår man vad hon menar. Hennes bilder är nästan outhärdliga men också vackra och oförglömliga.
För alla som inte på djupet förstår vad anorexia är blir det däremot svårare att riktigt begripa – men den här filmen gör ändå en pedagogisk insats och bidrar med viktiga slutsatser som alla som är intresserade av den här dödliga problematiken borde ta del av.