Det vilar ofta något sympatiskt över anspråkslösa filmproduktioner som jobbar lågskaligt och improvisatoriskt. Regissören Steven Soderbergh verkar ha ett behov av att varva storfilmer som "Contagion" och "Magic Mike" med mindre, mer excentriska filmer som "The laundromat" och nu "Let them all talk", som kanske landar närmare hans genombrott, den personliga, snackiga och realistiska "Sex, lögner och videoband" än en glansig "Oceans 11".
Men "Let them all talk" lär nog inte bli någon indie-kultfilm. Och det trots fina förutsättningar. Trion Meryl Streep, Candice Bergen och Dianne Wiest i rollerna som gamla collegevänner på resa lovar gott. Och när de dessutom får åka på ett fantastiskt kryssningsskepp föds förstås förväntningar på såväl gnistrande relationsidisslande som romantiska båtmiljöer.
Att gänget befinner sig på skeppet beror på att Alice, den höglitterära författare som Meryl Streep spelar, har blivit tilldelad ett prestigefullt pris i England. Men eftersom hon vägrar att flyga har hennes litterära agent (spelad av Gemma Chan) fixat en resa över Atlanten i stället – i hög komfort och med möjligheten att ta med gäster. Med på turen är också den unge brorsonen, spelad av Lucas Hedges, samt den litterära agenten själv, mycket angelägen om att få veta hur det går med Alices nya bok.
Gamla spänningar blir tydliga och den slitstarka frågeställningen om författare som ett slags parasiter på sina närståendes liv för att få inspiration kommer upp. Men något klargörande snack blir aldrig av och Candice Bergens förbittrade mungipor förblir stelt nedåtpekande. Alices möjligen genuint välmenande försök att skapa ny kontakt faller platt – mycket för att hon själv är så inkapabel att närma sig vännerna på riktigt. Kommunikationssvårigheter, filosoferande kring åldrande och en allmänt ödslig känsla vilar över båtresan, som länge mest framstår som mystisk och vag i kanterna. Det är kanske en del av poängen, det oklara och oförlösta är ju vanliga byggstenar, de flestas liv liknar ju inte en "Dr Phil"-terapistund. Stämningen är stundtals gripande, liksom vissa replikväxlingar.
Men på det stora hela känner man sig lite snuvad på en riktig berättelse, och det trots att Soderbergh nästan omärkligt slänger in en mer storydriven växel mot slutet.
