Vurmen för att ge minnesvärda rollfigurer en saftig bakgrundshistoria börjar snart bli en lite tradig trend. Men med det sagt så är det ändå småkul av Disney att ta den klassiska filmskurken (som tidigare har förkroppsligats av Glenn Close) med förkärlek för hundpäls och ge henne lite mer kött och blod.
I "Cruella" är hon ung och moderlös och växer upp med två lika unga ficktjuvar. Hennes riktiga namn är Estella och hon har designerdrömmar i ett 70-tals-London som bubblar av punkigt mode, glamrock och normbrytande ikoner. Det är förstås tacksamt för den alltid sevärda Emma Stone att porträttera vår (anti)hjältinna som en Vivienne Westwood-liknande modejoker, som utmanar den sittande drottningen på tronen.
Eller, Baronessan, ska det vara. Modeoraklet för eliten, och Estellas nemesis, spelas av Emma Thompson, som gör det som Emma Thompson är absolut bäst på: spelar en snipig och läskig kvinna, som inte tänker ge upp anseende och makt i första taget.
"Cruella" är en "Djävulen bär Prada" korsat med "Star wars" (jo, faktiskt) och valfri hämndsaga, kryddad med ett ständigt pågående soundtrack med tidstypiska låtar. Nina Simones "Feeling good" dyker upp i precis rätt stund, liksom förstås Blondie, Rolling Stones och The Clash.
De första 30 minuterna glider fram fint och historien om hur Estella tar sig fram med småfiffel och större kupper är charmigt kul. Svårare blir det för filmen att riktigt få ihop hennes inre strid – ska hon vara snälla Estella och smälta in, som hon lovat sin mamma? Eller ska hon följa stigen som verkar leda till hennes öde – att bli Cruella, en snillrik och originell onding?
Det här är ju ett klassiskt filmdilemma för rollfigurer med identitetskriser. Men även för publiken som kan hamna i konflikt med sina sympatier; hur ond är Cruella, egentligen? En underdog-hämnare är ju lätt att heja på. Men en psykopat? Filmskaparna verkar osäkra själva och trevar sig fram och tappar den dramatiska bollen någonstans halvvägs, men kör på med fräsigt tonsatta montage av, visserligen estetiskt tilltalande, men ändå – fluff.
Två timmar och tretton minuter av detta är för mycket – några darlingar borde ha offrats. Och då åsyftas inte de väna dalmatinerälskarna Anita och Roger. De som så småningom ska bli paret Darling dyker förstås också upp i berättelsens marginaler.