Allra först är det på sin plats med en stor eloge till hela detta filmteam, som kollektivt lyckats skaka liv i en på förhand så segt klingande premiss: en "coronafilm", inspelad med "isolerade skådespelare".
Men "Orca" sätter fokus på nära relationer och hur ensamma vi alla i grund och botten är – sånt där som egentligen alla bra relationsfilmer handlar om men som förstås blivit en återkommande och tydlig läxa under den rådande situationen.
Johan Rheborg öppnar filmen iförd rosa badrock och pandemiskägg. Han spelar författaren Claes, vars mamma (Marie Göranzon) ligger på hospice och de snackar via Zoom.
En hemligt gravid influerare (Vera Vitali) dyker upp och pratar med sina följare. Vi får också möta en kvinna (Josephine Bornebusch) som märkligt nog tycks befinna sig på konferens i Madrid och som ringer sin stressade kock-make (Erik Johansson) på Facetime för att baksätesstyra familjelivet. Och så vidare. Elva olika rollfigurer dyker upp och så småningom klarnar det vilka band de har till varandra.
Tekniskt är det stiligt gjort, en ensam skådespelare är i bild i varje scen, ofta genom kameralinsen på en dator eller en smart telefon. Kompletterande foto av Ragna Jorming gör att man inte bara står ut med upplägget, det blir riktigt njutbart. Inte minst eftersom klippningen är effektiv och de olika historierna av "Short cuts"-modell är rörande, kul och fulla av medelklass-igenkänning.
De som gillar Bornebuschs tv-serie "Älska mig" kommer att känna igen sig, "Orca" har skapats av samma byggstenar: vitsig humor, svärta där det behövs och människor som klurar på sig själva och sina nära relationer. En orca är för övrigt en späckhuggare, ett väldigt socialt djur får vi tidigt lära oss. En mamma-orca som blir lämnad av sitt barn förtvinar och dör, tydligen.
Tematiken är tydlig, vi människor är också sociala djur och utan fysisk kontakt med andra människor, vilka blir vi då?
I både "Älska mig" och "Orca" finns perspektiv som spänner över tre generationer och det känns verkligen som att Josephine Bornebusch bottnar i det hon gör. Hon tycks titta både framåt och bakåt samtidigt, med den fullvuxna människans perspektiv på ungdomen och med en lite mildare blick på föräldrarna. Kanske även på sig själv?
Utan att direkt uppfinna hjulet på nytt så tar Bornebusch ändå och skruvar av det, synar det, och sätter fast det igen på sitt eget sympatiska sätt.