Animationen är nästan hela behållningen i den här visuellt överkreativa utforskningen av vad ett liv som hund kan innebära. Att följa den lilla valpen Nummer Nio, som snällt fått vänta med att se dagens ljus tills de första åtta syskonen blivit födda, är onekligen ett annorlunda alternativ till det mesta som bjuds i exempelvis strömningstjänsternas utbud.

Skapare av filmen är rumänska Anca Damian, som skildrar ett lekfullt Paris ur en liten hunds mycket egna perspektiv, tillsammans med ett gäng animatörer som sätter sin egen prägel på de olika små äventyren som hunden råkar ut för.

Historien börjar med att hon blir påkörd och dör. Detta är ingen spoiler utan premissen för den i grunden melankoliska filmen; i sina sista minuter ligger Marona, som får ett nytt namn med varje ny ägare, och minns tillbaka på sitt liv och sin starka önskan att få känna sig hemma någonstans.

Varje kapitel har alltså sin egen stil, både till utseende och känsla. Den böjliga akrobaten som blir Maronas första ägare har en slingrande gångstil och liksom väller fram genom Paris gator och torg.

En favoritsekvens är den då den lilla hunden får ett tillfälligt hem på ett bygge, hos den strame och blåe Istvan. Bygget är tecknat à la mellanstadieelev och har en tv-spelskänsla från tidigt 1980-tal över sig, med byggjobbare som rör sig lite hackigt på en tvådimensionell byggnadsställning till tonerna av en synthblippig melodi.

När det gäller själva handlingen så är den mer konventionell än vad filmen i stort kanske vill ge sken av. Hundfilmer där man får följa en mer eller mindre utsatt liten vovve, det finns det gott om. Och sensmoralen, att livet är fint så länge man har ett ben att gräva ned någonstans – varför skulle någon behöva något mer? – är förstås fin men kanske inte något sprängstoff.

Någonstans i mitten blir det lite väl långdraget, kanske hade historien passat bättre som en kortfilm, men eftersom det visuella uttrycket varierar hela tiden går det ändå att hålla intresset uppe.