Det är Leningrad 1945 och långa, magra Ija (Viktoria Mirosjnitjenko) har med nöd och näppe klarat livhanken i Det stora fosterländska kriget. Hon kallas Dylda, ungefär Bönstjälken, och hon arbetar som sköterska på ett militärsjukhus fullt av sargade soldater. Samtidigt försöker hon ta hand om sin lilla treårige pojke så gott hon kan.
En fruktansvärd händelse inträffar (alltså herre gud!), och strax därpå återvänder hennes bästa vän Masja (Vasilisa Perelygina) från fronten. Innan Ija blev hemskickad tjänstgjorde de som luftvärnssoldater tillsammans och nu ska de på något sätt hitta sina platser i en ny tillvaro utan kriget.
Men freden visar sig vara nästan lika fasansfull och kaotisk. De unga kvinnorna bär på djupa ärr, både fysiska och psykiska och deras vänskap har sin egen mörka historia och destruktiva dynamik.
"Beanpole" bygger löst på Svetlana Aleksijevitjs "Kriget har inget kvinnligt ansikte" och är något så välbehövligt som en krigsskildring med en kvinnlig blick, med systerskap och moderskap som centrala teman. Men unge regissören Kantemir Balagov har större anspråk än så. Det här är en symboltyngd och hårt stiliserad film om hur ett helt samhälle, chockat, stympat och undernärt, desperat försöker sätta nytt liv till världen.
Tagningarna är långa och laddade, men laddningen ligger i Ija och Masjas minspel och rörelser snarare än i dialogen, som är korthuggen med långa pauser. Deras samspel liknar en subtilt dans. Det här kunde ha blivit alldeles för konceptuellt, men scenerna har så mycket poesi och känslomässig elektricitet att man sugs in och hypnotiseras av Mirosjnitjenko och Perelyginas granatchockade samspel. Sjukt nog är de båda långfilmsdebutanter.
Lika imponerande är den 25-åriga fotografen Kseniya Sereda. Hon bygger tekniskt fulländade bilder där lysande grönt och rött återkommer och kontrasterar mot de Sovjetmurriga miljöerna, liksom liv och bedrägligt hopp hela tiden samspelar med trauma och förtvivlan.